Blodet kokar i mig! Jag blir så arg att jag skakar och när jag rinde polisen för ungefär en timme sedan kände jag halsen stockas upp som av en stor potatis. Tårarna tryckte i ögonlocken. Stackar lilla barn!

Ut på gräsmattan kommer en man ut med en liten skrutt under armen. Den lille var enligt min uppskattning någonstans runt två år. Pappan daskar ner honom i marken och skriker åt det lilla barnet. Riktigt argskriker, på en tvååring "försvinn härifrån jag vill inte se dig!" Barnet tittar på pappan och börjar långsamt att gå mot honom. Varpå pappan igen skriker åt barnet  "försvinn sa jag... jag orkar fan inte med dig". Pappan vänder sig om och går tillbaka in i lägenheten där det sitter ett helt gäng med vuxna människor som alla väljer att inte agera! 

Jag stod kvar. Ville gå fram och tala vett i pappan (inte tala, skrika). Men en människa som beter sig så mot sitt barn, vad skulle han göra mot mig? Så jag stod kvar. I tre väldigt långa minuter gick det förvirrade lilla barnet bortåt, bort från huset. Sen kommer storebror springandes och lyfter upp honom. Storebror var nog sisådär tio år gammal. 

Jag skulle ha ringt polisen med en gång. Men det tog sådan tid innan jag funnit mig. Behövde råd från andra och stöd innan jag ringde. Polisen i andra ändan tog lika illa vid sig som jag. Hon förstod mig och att det tagit sådan tid för mig att samla mig. Vill ju fortfarande inte tro på vad jag sett. 

Hon sa att det var bra att jag ringde. Imorgon ska jag ringa till socialtjänsten. Barnen far ju illa. för att citera en vän "Tänk vad barnet kan få gå igenom bakom stängda dörrar om pappan uppträder på det sättet bland folk!". Vill inte ens tänka på det. 

Ja det är sant!

Jag vaknade i tisdags till tio röda rosor på bordet. 

Min fiaste Frans hade gått upp mitt i natten för att duka iordning bordet. Han pyntade med levandeljus blommor och små hjärtan över bordet. Detta från en kille som i våra tre år lyckats väldigt väl med att dölja sina romantiska sidor. Där kom jag upp, nyvaken och i nattkläder och möts av ett frieri. Ringar och allt. (tyvärr var de för stora och vi fick välja ut nya) Jag var i chocktillstånd. Frans har planerat detta sedan i höstas. Att fria på första maj. Den dagen då vi firar tre år tillsammans. Han är så fin! 

Idag hämtade vi ut de nya ringarna och nu sitter de så fint på våra fingrar. 

Jag är så stolt att få vara hans! Bästaste, finaste Frans!

Hoppsan!

Nu vet jag inte när jag skrev sist. Låt säga såhär att jag haft fullt upp. Jag har gått upp tidigt, kommit hem sent, umgåtts med mina kära, pluggat, sovit...

Jag tänker inte ens ursäkta mig. Ni får helt enkelt bara ta det.

Siri har hunnit med att ta sina allra första steg. Det var ett par veckor sedan nu men inte har hon gjort om det. Hon litar inte riktigt på sig själv. sex tänder har hunnit bli åtta och håret på huvudet blir tjockare och tjockare.

Numera vet Siri hur en kossa låter och svarar stolt utan att tveka på frågan om var magen sitter och vad katten säger. Hon blir stor. Iblanf önskar jag att man kunde pausa för att andas. Samtidigt blir man ju så stolt att man bara vill gråta över att se henne gå från bebis till barn. Hon är inte där än. Inget barn, men långt ifrån bebis. 

I Fredags åkte vi tidigt på moronen iväg till huvudstaden med ett par vänner och deras lilla grabb. Vi hade inte så jätte mycket planer utan skulle se lite vad vi kände för när vi kom fram. I Stockholm var det världens snö oväder å vi tog oss till gamlastan och tog en mysig sopplunch. Barnen var trötta och sov massor. Sedan gick vi tillbaka mot slottet för att se på vaktavlösningen. Det är ju ganska komiskt att se på. När Tabata frågade om de får mer betalt vid dåligt väder och Jonathan svarade att de inte får betalt så tyckte vi bra synd om dem. Eller ja, de får ju lön idag eftersom värnplikten inte längre existerar. Och det känns ju åtminstone något bättre. förr var det ju lumpar-killar och tjejer som stod där gratis. Men oj vilket privilegie att få tjäna kungen och fosterlandet... Jag suckar djupt bara jag tänker på det. Sen åkte vi mot hotellet och värmde oss en stund. Sedan mötte vi upp efter ett par timmar och åt en hrlig middag på en jugoslavisk restaurang. Allas mat var supergod och kvällen avslutades med en kopp te hemma hos Jonathan och Tabata i den supermysiga lägenheten.

Lördagen begav vi oss mot skansen. Vi tänkte att Siri skulle få kika på aporna. När vi kom dit kom jag på att någon nämnde på infoträffen på liseberg i veckan att man har en massa personalrabater. Vi frågade i kassan, visade upp våra kort och kom in gratis! Hoppsan, där var 200 kronor intjänade. Väl inne insåg vi att även akvariet där man får gå in till lemurerna och kika på babianer och fiskar och sånt som krälar även det skulle kosta 200 kronor. Men vi pungade fram våra kort och kom in gratis även där. Helt galet! Jag har jobbat i tre timmar på liseberg och har redan fått såhär mycket förmåner. Siri tyckte att djuren var jätteroliga. Vi stannade inne bland aporna länge och sen blev det snabbt dags att åka mot tåget och bege sig hem. 

Det var en kort och intensiv resa men vi hade väldigt mysigt. Eftersom vi betalade tåget med resecheckar, hotellet med insamlade streck koder och skansen var gratis så blev det en billig resa.

Idag så var vi iväg med lille bror som kommit till staden och letade påskägg på Mediamarkt. Vi åkte först till bäkebol och sedan till Sisjön. Vi fick väldigt fina presenter. En digitalkamera, ett kamera stativ, en popcornmaskin och ett spel till X-box. De andra fick bland annat filmer, headset, datamus och dataväskor. Det var roligt att springa sunt där och leta men tillslut blev vi smått galna. De sa att de fanns 14 ägg kvar och en av oss hade fortfarande inte hittat något ägg. Man vet att man sprungit förbi dem säkert 100 gånger men inte sett något. Tillslut åkte vi hem och alla hade fått två paket var. Nöjda och glada! Ovh vi kom hem med paket till ett värde av 2000 kronor. Hoppas detta är en tradition som de tänker fortsätta med! 

Det är så förbannat svårt att sätta rubrik när det snurrar i skallen värre än slänggungorna på Liseberg. 

Frans och pluttan är iväg till Åby och badar. Jag skulle också med men magen sa stopp så jag tänkte att jag kanske kunde å plockat iordning lite här hemma och ta det lugnt medan de är iväg och latjar. Jag har hunnit städa i badrummet, hallen, Siris rum och plockat lite lätt i vardagsrummet. Tvättmaskinn är snart klar med första laddningen och jag känner mig ganska effektiv trots att jag inte känner mig hundra. 

Så damp det ner ett paket i brevlådan för en stund sedan. Som jag väntat på detta tyg och jag vill bara sätta axen i det med en gång. Vill hävda att sådana mysiga överraskningar kan få det onda att försvinna för en stund. 

Igår sydde jag två mössor åt Siri! Nu är de ute på vit men nr hon kommit hem skall jag fota och lägga upp dem. Jag blev supernöjd med båda, en lite tjockare och en tunn vårmössa.

Dessutom så är det min första "arbetsdag" imorgon. Jag skall på ett infomöte och det skall bli roligt. Jag är ju lite spänd inför det nya jobbet såklart. Men jag vet ju att jag kommer vara awsome.

Nu åter till plockandet och pillandet.  

Nu har mittt liv helt ändrat karaktär. Efter en färdig skolvecka så får jag lov att köra en liten utvärdeering. Att det bara är torsdag och att skolveckan bestått av tre halvdagar får vi ignorera. Förtsa veckan är nu avklarad och när man sitter där i föreläsningssalen så känns allt skrämmande bekant. Som om uppehållet på två år aldrig excisterat. Där är jag ju som vem som helst. Det är ingen som tittar på mig och tänker att hon har världens finaste, fräckaste, tuffaste, intelligentaste, roligaste unge hemma. Men det har jag ju! Och jag är inte hos henne! Jag ska inte ljuga för visst är det skönt att få vara lite själv också, när man "suttit hemma" i ett helt år som det skulle blivit om ganska precis två veckor. Men det känns tomt. Inget gnäll men heller inga skratt. När jag kommer hem så verkar inte Siri ha saknat mig något märkbart. Men jag saknar! 

Igår köpte jag en ny symaskin. De tre sömmar som min gamla maskin hade dög helt enkelt inte. Men med tanke på att maskinen har ungefär levt dubbelt så länge som mig om inte mer så får jag säga att den förtjänar en eloge. Men nu får den hoppa in i förrådet och bli en extra om min nya skall kikas till någon gång. Denna Singer maskin fanns i Netto bladet. I vanliga fall handlar jag ju inte på netto men hallå! En sprillans symaskin med 100 sömmar och massa annat smått och gått gick inte att motstå för under 1500. Jag är förälskad!

Jag vet ju att många av er följer mig även på facebook men ni får helt enkelt leva med att jag upprepar mig. 

Igår lärde sig Siri, som varje dag nu för tiden, något nyt. När jag tyckte mig höra fnitter mitt i middagsluren så skulle jag gå in och kikatill den lilla "sovande varelsen. När jag kom in möts jag av det största leendet. Helt galet vad hon var stolt. Och där i sängen så stod hon upp. Hon trampade även igår vid läggdags runt en lång stund i sängen. Mycket förnöjt!   

Igår läste jag ungefär hundra sidor i en bok som förberedelse för morgondagens tenta så idag var jag ledig och var på stan ihop med Sandra och Mathias. Det var trevligt att strosa runt en stund och nu står kycklingen i ugnen i väntan på Frans som är iväg och raggar exjobb. Livet rullar på skulle man kunna säga.

Men nu säger min dotter att det är läggdags så det är bäst att lyssna på henne och lägga henne i sängen. 

Idag är min sista mammadag. Nu har ju inte jag tagit ut några dagar sen början av december eftersom Frans får såpass mycket bättre betalt för dagarna men det är ju ändå jag som varit hemma. Men imorgon börjar jag skolan igen. En aning vemodigt men samtidigt väldigt skönt. Skönt av flera anledningar. Jag har målet i sikte och för mig finns inget annat än att inom X antal år bli barnmorska. Dit ska jag och imorgon förtsätter resan. Det är skönt eftersom jag nu bara kan ta mig min väska och lämna hemmet. Inga skötväskor som ska packas varje morgon, ingen välling som ska blandas, ingen vagn som skall trängas in på bussen när folk vägrar lämna plats. Bara lilla jag, och jag går in utan problem för det mesta. Nu skall jag få vara bara Filippa. Skönt men vemodigt. Kontigt att Siri kommer lära sig saker när jag inte är hemma. Idag har hon lärt sig klappa händerna. Hon vinkar på rätt ställe i en av sina favorit sånger. 

"kaptenen på båten säger vink, vink, vink"

Igår stod hon utan stöd i sådär 6-7 sekunder. Utan stöd! 

Allt går så sjukt fort. Man vill ju inte vara borta en dag. Vissa dagar kommer vi ju knappt hinna ses. Men jag kommer ju inte kunna vara där jämt. Nu r snyftandet slut och här skall firas att jag börjar plugga imorgon. Hurra!