Trots att det inte är jag som skall gifta mig så har det stundande brölopet inneburit en del göromål! Ganska stora sådana! Igår gjorde jag ungefär fem liter hallonmousse och ikväll blir det lika mycket choklad! Jag har att min syster på att göra bottnarna till tårtorna! Satt även igår och fixade med dekorationer till tårtan och brudens klänning har jag lagt upp.

Dessutom har jag ju en del eget som jag vill pyssla med. Tillexempel S har jag ju en vagn att pimpa och en praktik att klara. Sena kvällar och tidiga morgonar har det blivit! Dessutom är vi bebisvakt i helgen och på lördag är det bröllop med morgonfärberedelser och allt som det innebär! Det får helt enkelt bli sovmorgon nästa helg! Få skall att vara färdigt och dessutom lite ledigt från praktiken.

Räkna till tio och påt igen, nästa projekt... Lämna Siri på dagis!

I gårkväll gjorde jag färdigt den nya sufletten till donkeyn! Så fin blev den! Och Siri älskar verkligen sin nya vagn! Vilket ju käns extra bra för mig som argumenterade för den.

Hon sitter i den i vardagsrummet och tittr på tv. Klättrar upp i den själv medan jag sitter och syr. Fin unge och fin vagn!

Nu tåras mins ögon igen och klumpen i bröstet växer!

sitter och fyller i Siris "min förta bok" och längst bak sitter ett dopkort från finaste Astrid!

Den 6e februari skulle hon fyllt 93 år! Men i år finns det ingen att köpa en orkidé åt! Finaste Astrid Linnéa! Du fattas mig!

Kan knappt förstå hur det gick till, när jag låg här ikväll framför datorn och chattade med mannen i mitt liv som befinner sig i Norge så har jag svårt att förstå hur det kan vara fyra år sedan allt startade på just samma sätt?

Där låg man på kväll, dag, natt, morgon ja när som helst bara den andre var inne. I drygt två månader fortgick proseduren där den ene väntade tålmodigt på att den lilla rutan nere i högra hörnet skulle dyka upp. Rutan där det stod "fracce har loggat in". En liten elektrisk stöt gick genom kroppen varje gång även om jag aldrig skulle erkänt det då. Jag låg där i timmar varje dag och samtalen oh diskussionerna tog aldrig slut. Han var snabbtänkt, rolig, smart, trevlig och omtänksam. Jag skall vara ärlig, jag föll pladask. Men eftersom han var en internetkontakt hade jag alla bromsar på och var allt annat än positivt inställd till en träff. Tillslut tröttnade vi ändå på att ligga på natten och vänta på varandra, vi bytte nummer och började smsa. Hans telefonräkning ökade genast med några hundralappar i månaden och jag tappade snabbt räkningen på hur ofta mitt kontantkort laddades.

Det var verkligen inte min förtjänst att vi träffades tillslut. Där måste jag tacka min kära fostersyster! Utan vår spontana utgång med alldeles för hög promillenivå och hennes övertalning skulle det aldrig hänt. Hon fick mig att bestämma träff med Frans som själv var ute med jobbet och inte heller han hade snålat med alkoholhaltiga drycker även om det inte behövts för att han skulle vilja träffa mig.

När vår bil stannade vid avenyn och jag hoppade ut gåendes mot park Lane så såg jag honom ståendes där mot väggen, jag tror inte ens på sånt här men det fanns från den stunden ingen annan.

Vi började träffas mer och mer och snart blev vi ett par, fyra månader efter att han hittade mig på den där chatten så konstaterade vi att skall vi fortsätta såhär sp får vi nog ändra Facebook status. (Nej just så gick det ju inte till) Jag var upp över öronen förälskad och den våren tog jag studenten. Allt var perfekt, han var ju där!

Sedan bokade vi en resa till Holland och åkte iväg med frans bror för att träffa deras mamma. Allt gick bra och min nervositet över att inte klicka var helt obefogad! Min blivande svärmor är nog den enda som med samma entusiasm som jag kan kolla på mina tyger och säga åååååååå så fiiiint, och faktiskt mena det!

Efter Holland kom vi båda in på skolor, låååångt ifrån varandra! Jag fick panik! Såhär kan det ju inte vara, inte kan väll jag klara ett distans förhållande? Eller?! Jag drog en lättnadens suck när han tillslut kom in i Skövde.

Vi började leta lägenhet "det tar ju ändå så lång tid att få en i Göteborg" efter bara tre veckor var vi offesiellt sambos aningen chockskadade skulle jag säga att vi inledde något fantastiskt. Ganska snabbt skaffade vi katt och bildade på något vis en egen liten familj. Den dör katten, Bosse kom att betyda mycket för mig, han var ju vår lilla Bebbe.

Efter att vi bott ihop i sex månader och vi varit ett par i ett år så började vi diskutera barn. Tidigt tycker säkert vissa men för oss passade och passar det perfekt. Det dröjde ytterligare ett halvår innan jag äntligen blivit gravid.
Men så där inne på toan helt ensam så blev plusset på Stickan dimmigt blått så gott som innan jag ens hunnit kissa på den. Jag blev överlycklig och lätt euforisk ringde jag till Frans som inte var hemma. "Jag är gravid" minns känslan än idag! Satte mig på golvet och grät av lycka. Jag trodde ju knappt jag var gravid då jag köpte provet. Jag ville bara testa eftersom jag kvällen innan fått ett allt annat än provocerat vredesutbrott och kände mig liiite märklig. Mensen hade inte hunnit bli sen än och jag förväntade mig verkligen inte ett pluss! Köpte tillochmed två stickor på Apoteket, den ena skulle jag ju kunna ha till näst gång...
Sen den dagen har det nu gått två år och fyra månader men ryser Fortfarande när jag tänker på det.

Nu ligger jag här i sängen med katt och barn men utan Frans och det är tomt! Sen kvällen han skrev till mig, sen jag såg honom först gången så är jag såld på denna man! Att inte sova bredvid honom har hänt ett fåtal gånger, varav tre nätter varit denna veckan. Ännu en ska det bli och det känns skit! Nu har jag längtat klart! Kom hem!
Tur man har lite annat att tänka på annars hade en vecka gjort mig galen.

Jag är så oerhört lyckligt lottad som träffade Frans! Han är det finaste jag någonsin mött och tillsammans har vi skapat ett liv. Mina drömmar och fantasier som barn har blivit verklighet! Jag har fått en fungerande och helt underbar liten familj! Vem kan önska mer?

Siri mamma går och hänger tvätt! Okej! En minut senare kommer Siri god och håller mig sällskap. Med majsen såklart!

Altså min dotter! Jag frågar Siri om vi ska hämta något gott och mysa framför mumin! Tro mig, ett erbjudande hon omöjligt kan motstå! Öppnar skafferiet och frågar om hon vill ha en kaka. "Neeeeeiii, malsch" vill du ha majs? "Jaajajajajajaaajajaajajaa!" Ehh okej!

Då var praktiken igång och jag utgår från samma ställe som min tre veckors praktik, spännande! Idag har jag träffat mina handledare och det känns super ! Imorgon först får jag schema men dom verkar tillmötesgående och det gör inget om det blir lite flexigt på morgonen, vilket känns bra så man hinner lämna liten på dagis. Nu är jag befriad för dagen och skall hem och förbereda middag innan jag hämtar liten, mycket att rodda med!

Dessutom vill jag tillägga att busschauffören är den värsta diktatorn jag sett! Sitter och ropar ut i högtalarna, pekar på folk och går och stämplar folks kort! Hallå! Vad hände med världen?

På ett sätt känns det pirrigt och sött att vi får sakna varandra lite grand! Det är ju inget vi gör i vanliga fall. Hinner vi liksom inte med. Vi hörs varje dag under rasten och diskuterar saker som vem som ska handla vad och vem som hämtar Siri. På de få timmar vi är ifrån varandra hörs vi. Nu är Frans vad som känns som en evighet bort och även om han hade telefon skulle jag inte ringa och störa honom i sitt exarbete. I morse drog dom iväg, Anton och Frans för att skapa en tvättmaskin som slår det mest.
Fråga mig inte hur, det är deras problem.

Det känns lite som när vi var nykära, innan vi flyttade ihop och blev en familj. När man låg där sena kvällar och nätter och var sprallande kär och lycklig över att vi var så bra.

Men idag är det dubbelt, mysigt att få chatta och längta och känna kroppen skrika efter att få vara nära men inte får krypa in i famnen förens fredag, inte få snegla på i smyg när vi tittar på "tv", inte få lägga en hand på och känna kroppsvårmen och huden stråla som lycka genom hela kroppen." Nör man psserar varandra vid diskbänken, han gör mig knäpp! Längtar redan ihjäl mig och fredag är långt bort!

Siri saknar också! Vi har försökt att förbereda på att pappa inte kommer hem på flera dagar men en dag eller en timma, osäker på om det ens är skillnad för henne, för henne är ju allt en lång stund. Men oavsett har hon nog fattat att det är något Särskillt. När jag hämtade på dagis sa de att Siri pratat om pappa hela dagen. Söta, fina unge! Fröknarna förstod varför när jag berättade att Frans åkte imorse.

Dessutom så är det ju det rent praktiska sakerna. Laga mat, städa, katt lådor, tvätt, disk, sopor allt samtidigt som jag tar hand om Siri! Skall jag vara ärlig så fattar jag efter bara en dag fan inte hur ensamstående utan hjälp klart av det! Helt galet mycket och vi hjälps ju åt så mycket här hemma hela tiden.

Imorgon praktik info! För på onsdag drar den igång, sju veckor praktik! Det kommer blir tipp topp