Blodet kokar i mig! Jag blir så arg att jag skakar och när jag rinde polisen för ungefär en timme sedan kände jag halsen stockas upp som av en stor potatis. Tårarna tryckte i ögonlocken. Stackar lilla barn!

Ut på gräsmattan kommer en man ut med en liten skrutt under armen. Den lille var enligt min uppskattning någonstans runt två år. Pappan daskar ner honom i marken och skriker åt det lilla barnet. Riktigt argskriker, på en tvååring "försvinn härifrån jag vill inte se dig!" Barnet tittar på pappan och börjar långsamt att gå mot honom. Varpå pappan igen skriker åt barnet  "försvinn sa jag... jag orkar fan inte med dig". Pappan vänder sig om och går tillbaka in i lägenheten där det sitter ett helt gäng med vuxna människor som alla väljer att inte agera! 

Jag stod kvar. Ville gå fram och tala vett i pappan (inte tala, skrika). Men en människa som beter sig så mot sitt barn, vad skulle han göra mot mig? Så jag stod kvar. I tre väldigt långa minuter gick det förvirrade lilla barnet bortåt, bort från huset. Sen kommer storebror springandes och lyfter upp honom. Storebror var nog sisådär tio år gammal. 

Jag skulle ha ringt polisen med en gång. Men det tog sådan tid innan jag funnit mig. Behövde råd från andra och stöd innan jag ringde. Polisen i andra ändan tog lika illa vid sig som jag. Hon förstod mig och att det tagit sådan tid för mig att samla mig. Vill ju fortfarande inte tro på vad jag sett. 

Hon sa att det var bra att jag ringde. Imorgon ska jag ringa till socialtjänsten. Barnen far ju illa. för att citera en vän "Tänk vad barnet kan få gå igenom bakom stängda dörrar om pappan uppträder på det sättet bland folk!". Vill inte ens tänka på det. 

Ja det är sant!

Jag vaknade i tisdags till tio röda rosor på bordet. 

Min fiaste Frans hade gått upp mitt i natten för att duka iordning bordet. Han pyntade med levandeljus blommor och små hjärtan över bordet. Detta från en kille som i våra tre år lyckats väldigt väl med att dölja sina romantiska sidor. Där kom jag upp, nyvaken och i nattkläder och möts av ett frieri. Ringar och allt. (tyvärr var de för stora och vi fick välja ut nya) Jag var i chocktillstånd. Frans har planerat detta sedan i höstas. Att fria på första maj. Den dagen då vi firar tre år tillsammans. Han är så fin! 

Idag hämtade vi ut de nya ringarna och nu sitter de så fint på våra fingrar. 

Jag är så stolt att få vara hans! Bästaste, finaste Frans!

Hoppsan!

Nu vet jag inte när jag skrev sist. Låt säga såhär att jag haft fullt upp. Jag har gått upp tidigt, kommit hem sent, umgåtts med mina kära, pluggat, sovit...

Jag tänker inte ens ursäkta mig. Ni får helt enkelt bara ta det.

Siri har hunnit med att ta sina allra första steg. Det var ett par veckor sedan nu men inte har hon gjort om det. Hon litar inte riktigt på sig själv. sex tänder har hunnit bli åtta och håret på huvudet blir tjockare och tjockare.

Numera vet Siri hur en kossa låter och svarar stolt utan att tveka på frågan om var magen sitter och vad katten säger. Hon blir stor. Iblanf önskar jag att man kunde pausa för att andas. Samtidigt blir man ju så stolt att man bara vill gråta över att se henne gå från bebis till barn. Hon är inte där än. Inget barn, men långt ifrån bebis.