Ja om det var någon som finderat över varför bloggfrekvensen ökat så är det nog ingen som gör det längre. Svaret är appen. Och med den medföljer även en del stavfel och, ja, utbytta ord här och där. Nu när jag läser mitt inlägg från läggdags igår vet jag inte ens vad jag hade för avsikt att skriva. Men det kanske inte gör något. Jag skrattade gott i alla fall över hur knas det blev

Siri har fått en mindre trevlig ovana. Nämligen att i sömnen ligga och pilla, skrapa och dra i sin blöja. Vilket resulterar i att det på morgonen bara är ett uppluckrat ludd. Lite som en bommullstuss. Och ungefär lika bra uppsugningsförmåga har den också. På natten blir detta inte så bra. Set blir många sängkläder om bytta om detta får fortsätta. Men vi tror vi har lösningen. Blöjtrosor! Vi har nog en handfull av olika trosor som vi aldrig använt. Så inatt bär Siri trosor och än så länge tycks det fungera.
När jag skulle gå in och lika till henne innan kg fick och la mig så kunde jag inte låta bi att skratta lite åt hur söt hon är och hur pirog stendöd normalt ganska putiga blöjrumpan blev med alla vorlanger där bak.

Hade det inte varit så mörkt hade jag delat med mig av en bild. Det är förtjusande!

Försöker piska mig själv att komma igång med träningen igen. Men det går trögt. Är ju bra mycket hellre med min mikro och makro! Nu är jag i alla fall på väg hem ifrån gymmet. Känner allt i armar och mage att jag varit duktig. Men jag känner mig inte riktigt hemma på gymmet. Särskillt inte när jg inte har Frans som PT. Alla andra tycks ha färdiga träningsprogramm och muskler som spränger de tighta linnena. Inte jag! Verkligen inte jag!
Men kondisen att genomföra ett helt pass har jag definitivt inte längre! Ger upp halvvägs och kryper ut ur gympasaöen efter två tredjedelar. Jag jobbar på det men formen man hade när man träffade Frans inser jag att jag aldrig kommer att återse.
Men vad gör det om hundra år? Inte mycket!

Alla döööör. Denna kurs skapar livsfobi!

På den finaste jag har på hennes tokigaste humör!

Siri börjar sakta men säkert att vänja sig vid att somna själv. Eller nåja, vara själv åtminstone. Än sp länge har hon somnat själv ett par gånger, men hon grips inte längre av panik när man lämnar rummet. Och hon ligger gärna där inne själv och dricker sin välling, lyssnar på vaggvisor och pillar med filten. När vällingen sedan är slut ser hon till att vi sitter där tills hon somnar men det tar numer inte en timma eller två som tidigare utan kanske på sin höjd en kvart. Det är skönt att känna att hon börjar bli lite mer självständig. Man hittar henne ganska ofta sittandes och leker på sitt rum. Hon promenerar iväg själv och utforslar saker på egen hand. Oftast sitter hon i fotöljen eller på mattan och bläddrar i någon bok. Pm hon inte roar sig med att tömma kökslådorna på handdukar och plastpåsar dör att sedan själv hoppa i lådan. Hon är så fin och rolig min prinsessa!

För varje dag älskar jag henne mer! Mitt hjärta är sedan länge översvämmat men det verkar inte vara något hinder för att kärleken ska växa än mer

Sedan en timma är jag hemma från skolan. Ännu en dag med föreläsningar om infektioner, sår, virus och bakterier. Det känns så mycket. Vet ju att man undermedvetet lärt sig mycket! Förstår ju långt mer än vad jag gjorde vid kursstart. Men med vetskapen att tentan är om 19 dagar så kan man inte tycka att kunskapen kommer fort nog! Det bara måste in!

I nästa vecka är det VFU och jag som inte praktiserat på två och ett halvt år är supernervös! Kan jag ens mäta ett blodtryck längre? Dessutom skall vi ta blodprover denna gången. Något jag aldrig gjort, vilket de flesta andra i kursen har. Jag hoppas att allt faller på plats snart.

Jag har i alla fall bestämt mig för fyra veckors praktik i Indien nästa höst. Känns som det kommer bli jobbigt att vara borta från familjen men det är en erfarenhet man inte vill gå miste om. Och Frans insisterar på att jag ska åka. Så det blir full planering inför detta nu i oktober också. Sen är det bara att börja söka stipendier så man slipper pröjsa allt själv :)

Bussen är full och här står jag med mikrobiologin och försöker bli något klokare i bakterie och virusdjungeln. Jag gav upp då bristen på sittplatsen gör läsningen till något mer komplicerat. Dessutom så vill man ju inte ta på något eller någon om man läser i den där boken så jag väntar tills man slipper hålla i sig samtidigt. Men vill ju inte drabbas av en staphylococcus aureus, eller en streptococcus pyogenes.

I boken läser vi om dödliga bakterier. Vet du att i ditt barns näsa finns det bakterier som är helt ofarliga för dem. Men hemma hos din mamma eller annan äldre kan de leda till dödlig lunginflammation. Man blir ju livrädd.
I din hårbotten finns bakterier som om de kommer i kontakt med ett sår kan leda till svåra infektioner. Vilket i sin tur KAN leda till skelletinfektioner. Samma bakterie kan leda till svår matförgiftning om det hamnar i maten.

Hypokondrisk och livrädd blir man! Särskillt då man blickar ner mot tummen man skriver med och inser att där har jag visst en spricka. :O

Sluta andas, rör inget eller ingen. Inklusive dig själv! Då blir det fara och färde, död i sikte!

Nu skall jag nog sprita händerna. Råkade visst ta i en stolpe här.

Skämt och sido, nu sitter jag på tåget och skall dyka ner i skröckboken igen. Ha en bra dag!