För att någon av er skall begripa detta inlägget så krävs lite bakgrund.

Min pappa har inte tagit hand om mig sedan jag var åtta år gammal, han kom inte på min student och gratulerade mig inte på min 20-årsdag. Han flyttade till Ystad för lite mer än ett och ett halvt år sedan och lämnade min då 18-årige lillebror själv, bostadslös. Min syster som vantrivdes hos pappa flydde huset så fort hon fyllt 18. Med andra ord, han bryr sig inte om sina barn och ingen av oss vet med sig att han visat någon kärlek sedan vi var väldigt små. Han är omgift och har ett barn med henne, han har på något vis bytt ut oss mot det nya.

Nu till det jag inte begriper. Hur kan min inte älska sina barn?!

Siri är mitt allt efter att bara känt det lilla livet ett par veckor så älskar jag henne oändligt! Har alltid varit arg på min pappa för vad han gjort, inte så mycket mot mig, för jag har haft det bättre utan honom, men mot mina syskon som bott hos honom. Men nu inser jag att han måste ha någon rubbning. Men kan inte överge sina barn om man är normalt funtad.

Dessutom vet han om Siri, han fick veta av någon släkting ett par veckor innan hon skulle födas att han skulle bli morfar, men tror ni han hört av sig? Ibland kan jag inte låta bli att hata min egen pappa, även om jag skäms för det!

En gång i tiden tror jag att han var stolt över mig, en gång!