Ja det är sant!

Jag vaknade i tisdags till tio röda rosor på bordet. 

Min fiaste Frans hade gått upp mitt i natten för att duka iordning bordet. Han pyntade med levandeljus blommor och små hjärtan över bordet. Detta från en kille som i våra tre år lyckats väldigt väl med att dölja sina romantiska sidor. Där kom jag upp, nyvaken och i nattkläder och möts av ett frieri. Ringar och allt. (tyvärr var de för stora och vi fick välja ut nya) Jag var i chocktillstånd. Frans har planerat detta sedan i höstas. Att fria på första maj. Den dagen då vi firar tre år tillsammans. Han är så fin! 

Idag hämtade vi ut de nya ringarna och nu sitter de så fint på våra fingrar. 

Jag är så stolt att få vara hans! Bästaste, finaste Frans!

Hoppsan!

Nu vet jag inte när jag skrev sist. Låt säga såhär att jag haft fullt upp. Jag har gått upp tidigt, kommit hem sent, umgåtts med mina kära, pluggat, sovit...

Jag tänker inte ens ursäkta mig. Ni får helt enkelt bara ta det.

Siri har hunnit med att ta sina allra första steg. Det var ett par veckor sedan nu men inte har hon gjort om det. Hon litar inte riktigt på sig själv. sex tänder har hunnit bli åtta och håret på huvudet blir tjockare och tjockare.

Numera vet Siri hur en kossa låter och svarar stolt utan att tveka på frågan om var magen sitter och vad katten säger. Hon blir stor. Iblanf önskar jag att man kunde pausa för att andas. Samtidigt blir man ju så stolt att man bara vill gråta över att se henne gå från bebis till barn. Hon är inte där än. Inget barn, men långt ifrån bebis.