Blodet kokar i mig! Jag blir så arg att jag skakar och när jag rinde polisen för ungefär en timme sedan kände jag halsen stockas upp som av en stor potatis. Tårarna tryckte i ögonlocken. Stackar lilla barn!

Ut på gräsmattan kommer en man ut med en liten skrutt under armen. Den lille var enligt min uppskattning någonstans runt två år. Pappan daskar ner honom i marken och skriker åt det lilla barnet. Riktigt argskriker, på en tvååring "försvinn härifrån jag vill inte se dig!" Barnet tittar på pappan och börjar långsamt att gå mot honom. Varpå pappan igen skriker åt barnet  "försvinn sa jag... jag orkar fan inte med dig". Pappan vänder sig om och går tillbaka in i lägenheten där det sitter ett helt gäng med vuxna människor som alla väljer att inte agera! 

Jag stod kvar. Ville gå fram och tala vett i pappan (inte tala, skrika). Men en människa som beter sig så mot sitt barn, vad skulle han göra mot mig? Så jag stod kvar. I tre väldigt långa minuter gick det förvirrade lilla barnet bortåt, bort från huset. Sen kommer storebror springandes och lyfter upp honom. Storebror var nog sisådär tio år gammal. 

Jag skulle ha ringt polisen med en gång. Men det tog sådan tid innan jag funnit mig. Behövde råd från andra och stöd innan jag ringde. Polisen i andra ändan tog lika illa vid sig som jag. Hon förstod mig och att det tagit sådan tid för mig att samla mig. Vill ju fortfarande inte tro på vad jag sett. 

Hon sa att det var bra att jag ringde. Imorgon ska jag ringa till socialtjänsten. Barnen far ju illa. för att citera en vän "Tänk vad barnet kan få gå igenom bakom stängda dörrar om pappan uppträder på det sättet bland folk!". Vill inte ens tänka på det.