Nu har jag varit på lab. Skulle ju få sticka var det sagt men nu jobbar det bara undersköterskor där och de får inte undervisa mig. Crap! Får hoppas det kommer En akutpatient nu efter lunch när jag ska gå med en sköterska igen :)

Sitter här på bussen med frukostmackan i handen och RixFm i öronen. Jag laddar upp för ännu en dag på praktiken. Hoppas på att denna dag bjuder på lite mer aktion. Vad dagen har för planer vet man ju inte. Jag är hittills mycket nöjdare med denna vårdcentralen än min tidigare och känner att de är månare om att jag faktiskt ska få med mig kunskap hem från praktiken. Detta blir klart toppen!

En grytlimpa blev det ikväll också. Idag blev det på dinkelmjöl.

Set var en relativt lugn dag idag. Måndagar brukar ju annars vara den dag då alla skall till vårdcentralen men inte idag. Ett par omläggningar något kappilärprov, en astmatiker och ett hembesök senare åker jag hem och är nöjd med dagen.
Ännu inga venprover, var ju inte på labb idag men hoppas på något imorgon iaf.
Nu blir det hem och laga mat!

På väg mot praktik då! Tyvärr fick jag inte riktigt den nattsömn som man kunnat hoppas på. Ingen toppen uppladdning. Först klockan tolv kom vi i säng, både jag och Frans satt och pluggade igår och var så inne i vårt. När jag kikade upp för att titta på klockan så var den halv tolv. Skall snart byta buss och då blir det sova på bussen om jag lyckas hitta någonstans att sitta.

Önska mig lycka till idag! Nervös som få!

Coolt! Hittade just min blogg bland topplistorna! Nu är jag ju näst sist av hundra men om man tänker hur många bloggar det finns på denna portalen så känns det ganska smickrande ändå. Dessutom så har jag ju just börjat få upp frekvensen igen efter en lång och urtråkig bloggtorka. Så då måste jag ju ställa den osökta frågan.
Vem är du?
Min blogg må vara bland de mest besökta men definitivt inte den mest kommenterade :p
Vore roligt att vakna imorgon och se alla mina 124 unika besökare idag lägga en kommentar med sina namn eller egna bloggar. En liten utmaning till er alla.
God natt och tack för mig

Jag är med i en grupp på Facebook där en kvinna för ett tag sedan bestämde sig för att SKÄNKA bort denna fina lergryta. Jag har alltid velat ha en och nappade givetvis. Tyvärr blev jag tre i kö men det gjorde inget för häromdagen så skrev hon och sa att nu var det min tur om jag ville hämta den. Och det klart jag ville! Har alltid velat ha en sådan!
Ikväll invig jag den med att baka en limpa på ett recept som hon skickade med då jag hämtade den. Som vanlig kunde jag ju inte följa det till punkt och pricka, det går ju emot mina principer. Men dryga tre timmar senare är limpan färdig och det måste vara den snyggaste limpan jag någonsin bakat!
Grytan är bara så fin och så bra. Nästa gång blir det till att laga middag i den. Tänk att slänga i ingredienserna till en kycklinggryta och en och en halv timma senare öppna ugnen ställa fram ett grytunderlägg på bordet öppna grytan och servera. Bon apetit! Det ser så läckert ut och dessutom blir det så gott!
Jag är mer än nöjd!

Och sedan en liten uppdatering om Siri. För jag antar att det är en del so läser denna blogg so undrar hur det gick efter slaget i huvudet. Hon mår fint! Mamma är däremot lite ner skärrad och behöver nog lite längre tid att smälta. Läkaren misstänker en liten hjärnskakning men tror att hon svimmade av smärtan och rädslan och inte till följd av smällen i sig. Det kallas visst affekt kramp. Hennes kusin har också haft sådana "anfall" då hon blivit arg och Frans hade liknande när han var liten. Så Kanske är det genetiskt. Inte den egenskap som jag uppskattar mest av det hon ärvt från sin far kan man säga ;)

Vargör är det alltid framför mig sånt händer? Jag som minst av alla klarar av det! Särskillt nu när jag är helt snurrig av oro för Siri.

En mamma sa just till sin son, ett av fem barn, när vi kommer till lägenheten så håller du i dina hände och rör ingenting. Så långt är allt okej även om jag inte är helt nöjd med mammans val av tonläge.

Sen säger pappan "lyssnar du ens miffo, (spänner blicken i honom) du rör INGENTING."
Sonen är nog 7-8 år.

Mamman tittar på pappan som fortsätter så pojken hör. "men han är ju helt damp, alla andra ungar lyssnar men inte han, han fattar ju inte. Han har sönder allt."

Pojken ser ledsen ut och jag var tvungen att ingripa.

"är det så du brukar tala om och till ditt barn" redan där ångrade jag mig. Avsåg, hur skall detta samtal utvecklas. Farsan börja snacka om jävla idiot och egna barn och ska jag vara ärlig så lyssnade jag nog inte. Ville ju inte göra någon sen framför pojken heller. Man jag berättade för pappan om att det finna något som heter psykisk barnmisshandel. Att det är minst lika illa som fysisk och att dessutom utsätta pojken för denna typ av kränkningar på offentlig plats där så många människor hör. Att han inför hela vagnen berättade hur dum i huvudet och trögfattad den till synes fullt friska pojken var, det var det vidrigare jag sett! Sen skulle de visst av. Inte var set vackra ramsor pappan drog åt mig heller. Kanske jag gjorde saken värre. Men jag var tvungen att visa pojken att det finns de som tar hans parti, att han duger just som han är!