I lördags var jag och Frans barnlediga. 

Han fyllde 25 och han och JohnJohn gick på Thåström. Sedan skulle de möta upp mig i stan. Det var åtminstonde vad Frans trodde. Jag själv hade andra planer. Jag gjorde mitt allra bästa för att få ihop ett gäng värdigt en 25årsdag. och så blev det. Vi blev en skara på 12 personer som intog Neffertiti och det var riktigt trevlig.

Frans blev så väldigt nöjd med sin födelsedag och det är så härligt att det blev så bra.

Söndagen sov vi ut för att sedan åka och hämta vår dotra. Men när man väl kommer till svärföräldrarna är det ju som att vara på semester så vi fastnade där och blev bortskämda med massa mat och mys. 

Nu kom jag just hem från jobbet och måste säga att jag har ju världens flyt nu. Fick ett infall. Spelade min första tia för året och rodde hem en första vinst på bilar. Så nu sitter vi och mumsar :D

Idag har hela familjen bus varit iväg till mölndal och badat ventyrsbad. Nåja, äventyr är jag berädd att sätta emot men dom har en fin liten småbarnbasäng med små mini rutchkanor och spännande fontäner och där fastnade vi med Siri. Hon stormtrivdes och hade superskoj. 

Sedan tog vi oss en promenad i regnet ner mot Mölndalsbro och införskaffade ett par lagom (så lagom de kan bli på en mini som springer) gummistövlar åt fröken. Nu är hon ju då en liten skit så minsta storleken är ju i största laget men hon växer ju i dom och ut måste hon även om det regnar. Annars får både hon och mamipapi en väldigt jobbig dag. Siri gillar regn! och så får hon springa av sig. Det är ju så skönt nu när hon lärt sig resa sig upp själv efter sina fall. Nu behöver man bara på avstånd iakta och ingripa när det krisar sig ordentligt. Hon är minsann ingen bebis längre. 

<object width="400" height="224" ><param name="allowfullscreen" value="true" /><param name="movie" value="http://www.facebook.com/v/10151036198421558" /><embed src="http://www.facebook.com/v/10151036198421558" type="application/x-shockwave-flash" allowfullscreen="true" width="400" height="224"></embed></object>

Denna film filmades dagen efter midsommar. Rätt vad det var skäpte Siri på alla försiktighetsspärrar och gjorde vad hon så länge egentligen kunnat. Nu springer hon långa svängar innan hon vilar de små benen och hon börjar nog känna sig ganska säker ser det ut som. Som förälder så blir man ju en stor smula stolt och tåren i ögat komer tillbaka.

Sedan jag blev mamma så har jag blivit så oerhört blödig. Säkerligen helt ändamålsenligt men det känns så ogripbart att något kan uppsluka ens hela värld på det sätt som dessa små gör. Att man påverkas så att även de minsta små framsteg kan orsaka en så  oändlig stolthet. Nu syftar jag inte på just att hon går, det är ju helt enormt. (som sagt) Men Siri kan nu svara vad kossan, ormen, hunden,, katten, hästen, lammet och fåret säger. det är ju inte illa. Varje gång hon lär sig något nytt så exploderar man av stolthet likt ett fyrverkeri.

Fina lilla Siri!

Vad mer finns det egentligen att tillägga?

Jag har världens finaste barn och bästaste mannen man kan önska sig. Varför jag nu skall skryta om det vet jag inte men ibland måste man få göra det. 

Denna fina låt lade Helena upp på FB idag och tillägnade den lilla Siri. 

Blivit en hel del bakat idag, bottnar till trtorna är klara och imorgon eftermidda skall de slängas ihop. 

Och alla dessa månader blev tillslut ett helt år. För ett år sen hade vi precis för några minuter sedan fått komma ner på BB med vår nykläckta lilla bebis. Förlossningen var lång och jobbig men så fort man fick fina lilla Siri i sin famn så var allt det hemska borta. 

Två hade blivit tre och det var helt magiskt. 

Idag har vi firat ett år tillsammans. vi sjöng för Siri i sängen i morse och det var hon minst sagt nöjd med. På kvällen fick vi lite gäster so mfirade med tårta och kakor. Siri tycker ju minst sagt om att stå i centrum och har sprungit runt som en tornado och grävt med hela handen i tårtan, och det får man ju när man fyller år. 

För lite mindre än en vecka sedan så släppte alla spärrar för Siri och hon började gå. Det har j varit på g ett rejält tag men nu släppte hon taget och efter det har hon gått långa sträckor varje dag. Dessutom orkar hon mer och mer och hastigheterna är inte nådiga. 

När man ser tillbaka på detta året och försöker att förstå vilken utveckling dessa små går igenom så är det så oerhört svårt att begripa . Sitter och stirrar på foton på väggen framför mig.  foton där hon är några minuter gammal. Från ett skrynkligt litet russin till ett självständigt (nåja) litet brn med vilja av stål. Det går inte många minuter mallan skratten när man umgås med Siri. Hon är helt underbar. 

Älskar henne till oändlighet och det är så häftigt att veta att jag kommer få följa henne och hennes utveckling läääänge än. 

Blodet kokar i mig! Jag blir så arg att jag skakar och när jag rinde polisen för ungefär en timme sedan kände jag halsen stockas upp som av en stor potatis. Tårarna tryckte i ögonlocken. Stackar lilla barn!

Ut på gräsmattan kommer en man ut med en liten skrutt under armen. Den lille var enligt min uppskattning någonstans runt två år. Pappan daskar ner honom i marken och skriker åt det lilla barnet. Riktigt argskriker, på en tvååring "försvinn härifrån jag vill inte se dig!" Barnet tittar på pappan och börjar långsamt att gå mot honom. Varpå pappan igen skriker åt barnet  "försvinn sa jag... jag orkar fan inte med dig". Pappan vänder sig om och går tillbaka in i lägenheten där det sitter ett helt gäng med vuxna människor som alla väljer att inte agera! 

Jag stod kvar. Ville gå fram och tala vett i pappan (inte tala, skrika). Men en människa som beter sig så mot sitt barn, vad skulle han göra mot mig? Så jag stod kvar. I tre väldigt långa minuter gick det förvirrade lilla barnet bortåt, bort från huset. Sen kommer storebror springandes och lyfter upp honom. Storebror var nog sisådär tio år gammal. 

Jag skulle ha ringt polisen med en gång. Men det tog sådan tid innan jag funnit mig. Behövde råd från andra och stöd innan jag ringde. Polisen i andra ändan tog lika illa vid sig som jag. Hon förstod mig och att det tagit sådan tid för mig att samla mig. Vill ju fortfarande inte tro på vad jag sett. 

Hon sa att det var bra att jag ringde. Imorgon ska jag ringa till socialtjänsten. Barnen far ju illa. för att citera en vän "Tänk vad barnet kan få gå igenom bakom stängda dörrar om pappan uppträder på det sättet bland folk!". Vill inte ens tänka på det. 

Ja det är sant!

Jag vaknade i tisdags till tio röda rosor på bordet. 

Min fiaste Frans hade gått upp mitt i natten för att duka iordning bordet. Han pyntade med levandeljus blommor och små hjärtan över bordet. Detta från en kille som i våra tre år lyckats väldigt väl med att dölja sina romantiska sidor. Där kom jag upp, nyvaken och i nattkläder och möts av ett frieri. Ringar och allt. (tyvärr var de för stora och vi fick välja ut nya) Jag var i chocktillstånd. Frans har planerat detta sedan i höstas. Att fria på första maj. Den dagen då vi firar tre år tillsammans. Han är så fin! 

Idag hämtade vi ut de nya ringarna och nu sitter de så fint på våra fingrar. 

Jag är så stolt att få vara hans! Bästaste, finaste Frans!

Hoppsan!

Nu vet jag inte när jag skrev sist. Låt säga såhär att jag haft fullt upp. Jag har gått upp tidigt, kommit hem sent, umgåtts med mina kära, pluggat, sovit...

Jag tänker inte ens ursäkta mig. Ni får helt enkelt bara ta det.

Siri har hunnit med att ta sina allra första steg. Det var ett par veckor sedan nu men inte har hon gjort om det. Hon litar inte riktigt på sig själv. sex tänder har hunnit bli åtta och håret på huvudet blir tjockare och tjockare.

Numera vet Siri hur en kossa låter och svarar stolt utan att tveka på frågan om var magen sitter och vad katten säger. Hon blir stor. Iblanf önskar jag att man kunde pausa för att andas. Samtidigt blir man ju så stolt att man bara vill gråta över att se henne gå från bebis till barn. Hon är inte där än. Inget barn, men långt ifrån bebis.