Hallå! Jag känner mig just nu som VSM (världens sämsta morsa). Siri har hostat i en vecka och redan förra fredagen ringde jag 1177 och då sa hon att det nog inte var någon fara eftersom jag inte tyckte att Siris almäntillstånd var rubbat. Och det har det inte varit heller! Kanske att hon de senaste tre dagarna då hon även haft feber har varit lite kinkigare än vanligt men inte jättekinkiga och hon har ju skrattat och tjoat när hon varit vaken. Lärt sig vinka, jagat katterna... ja massa sådant som jag inte trodde man hade lust att göra med en potatis i halsen. (det är så jag vill veta med mig at det kännts för mig, inte någon behaglig känsla)

Idag åkte vi in för att jag misstänkte öroninflammation och för att hon inte riktigt velat äta dessutom var hon ju inne på tredje dagen med feber och den var nästan uppe i 40 grader ikväll. Två timmar på jourcentralen blev det och sen åkte vi till apoteket för att hämta ut penicillinet. Inte trodde jag att det var så illa. Tänkte ju inte ens åka till vårdcentralen ju. Mycket kan man ju säga om min Siri men att hon är en tuffing är ju helt klart.

Min lilla sjukling blir bara sämre! Febern börjar närma sig 40 och hon verkar ha ont i ett öra, jag får inte alls röra det. Men det som oroar mig mest är nog att hon inte vill äta. hon är ledsen och vill helt enkelt inte vara med alls idag. Imorse tyckte 1177 inte att hon behövde åka till vårdcentralen men när jag ringde nu för en stund sedan med nya fakta om öron och kost så tyckte hon ABSOLUT att Siri behövde tittas till idag. Jag vill ju inte gå ner till jourcetralen och behöva sitta där nere med liten och dela väntrum med influensor och infektioner.  Vi får se om hon repar sig eller om vi behöver gå. 

Håller alla tummar på att vi slipper!

Pling!

Klockan är tio på kvällen och dörrklockan ringer. Inte porttelefonen utan på dörren. Jag är ju en ganska feg skit så redan där blir jag en smula rädd och väntar på att Frans ska komma ut ur köket och öppna. Han tittar i kikhålet. POLISEN?! Vad nu? När polisen står utanför dörren så är man inte så kaxig. Kände mig som skurken. Tydligen hade någon ringt och anmält ett lägenhetsgräl. Och de hade hävdat att de bodde i vår lägenhet. Men ingen av oss har varken ringt eller hört något gräl. 

Nu sitter jag lätt panikslagen och väntar ner pulsen. 

Siri har feber. Jag undrar om det är den där hörntanden som ser ut att vilja komma ut och se ljuset eller oom det bara är den där envetna förkylningen. Nu har hon hostat ett tag men i övrig verkar ju förkylningen vara borta. Fisen är på gott humör och verkar inte vara särskillt påverkad trots att hon inatt hade 39 grader. Har hon feber även imorgon får det bli vårdcentralen men är ganska övertygad om att det inte är någon fara. 

Siri har lärt sig vinka! Igår satt vi med syster och åt på Jensens och där satt hon och vinkade åt sig själv. Rätt lustigt såg det ut och det tyckte även hon. Det är läskigt att allt alltid händer samtidigt.

Idag tror jag att vi ska ta det ganska lugnt. Jag skall snart stoppa ner Siri i vagnen och gå för att hämta ut några paket. Sen skall vi ta en långpromenad hade jag tänkt, men eller utan sällskap, det återstår att se. 

En veckas bloggtorka. Jag vet inte hur många gånger under denna vecka jag suttit här. "Skapa inlägg" men orden vill inte komma ut. Fingrarna har vilat helt stilla på de svarta tangenterna och allt som snurrar i huvudet stannar där. Kanske har det varit just det att det varit för mycket. För snurrigt och förvirrat.

Har i alla fall umgåtts en hel del med mammorna i maffian i veckan. Många långa spontanträffar och pappor har även de hängt med. Det är intensiva träffar nu när de små får härja fritt blir det mycket spring. Vi var på lek och buslandet och klättrade runt med de små i de stora området och de största barnen tjöt av skratt när det åktes jätteruchkanor, Siri skrattade mer när åket var över. Men det märks att det är en cool tjej vi har att göra med. Hon är inte rädd för något och tar för sig allt mer. Nu är hon VERKLIGEN en i gänget. 

Men hela veckan har det som varit mest i fokus i mitt huvud varit på det där hemska som hände i måndags. Inte mig, men som hämtat ur ett CSI avsnitt. Fick höra en så sjuk historia om hur polisen förföljde och häktade, låste in och lät sitta. Han är ju lika oskyldig som jag och är nu på fri fot men hur är det möjligt. I ett dygn satt han inlåst i liten cell med madrass. Drömde en hel del den natten. Kan inte fatta hur man kan må så bra efter den behandlingen. Tuff kille!

Jag får ge mig själv klart godkänt! Och jag får lov att säga att jag skulle inte vilja vara den som behöver solla. Det var galet mycket trevliga människor på denna intervjun. Sist så kändes det som att det bara var ett par personer som skulle kunna platsa på Liseberg men idag var det ungefär lika många som inte skulle platsa. Som tur är har dom ju ingen kvot per intervju att fylla och förhoppningsvis blir alla dessa mina arbetskollegor till sommaren.

Jag fick höra att jag sa mycket fina, vettiga saker och att det glittrade om mig men att jag kanske sa lite för mycket. Det är ju ett känt fenomen. Filippa kan inte hålla tyst syndromet. 

Hålldemhålldemhålldem!

Om ett par timmar skall jag upp för att gå på en första gruppintervju inför eventuellt jobb på Liseberg i sommar och jag som inte brukar vara nervös inför jobbintervjuer har myror i hela kroppen! Kanske för att jag vill ha detta jobbet så hemskt mycket mer än vad jag tidigare har velat ha något jobb. Eller kanske att det där jobbet som personligassistent var något intressantare men av en helt annan anledning. Detta är ju ett säsongsjobb och jag vill ha det! Jag skall göra mitt bästa för att visa vem jag är men nerverna sitter utanpå. 

Gasten vore ju bara så grymt!

I likey likey!

Jag har senaste tiden fått en del spydiga kommentarer om dethär med att blogga om sitt liv som småbarnsmamma. Men jag begriper inte riktigt grejen. Jag vet att det inte på något sätt är en unik företeelse men jag menar, se er runt i bloggvärlden? Hur många unika bloggar finns det? Somliga verkar tro att man bloggar för att få ära berömmelse och tjäna en massa pegar. Dessa personer har jag svårt att göra annat än att skratta åt. Visst finns det en och annan framgångssaga men inte är det väl därför som vi delar med oss av vår vardag. Visst tycker man det är spännande när läsarantalet stiger och man närmar sig det där magiska hundrastrecket (har några dagar haft över 80 läsare, WOW). Det är ju trotsallt lite spännande och häftigt att folk följer min blogg men mest skriver jag ju för egen del. För familj och nyfikna vänner. För de man pratar med ofta, för de man pratar med sällan. Själv följer jag ett blygsamt antal bloggar, enbart om människorsvardag. Och jag vill lova att ingen av dessa tjänar några pengar på sina bloggar. 

Jag är en stolt mamma, jag skriver mest om min Siri, ibland klämmer jag in något annat. Take it or leave it. Ska jag vara ärlig så bryr jag mig inte.