Tittade för en stund sen på kalla fakta. Andra gången sedan jag flyttade ifrån Oasen som det rapporteras om hur barnen som bor där behandlas.

I elva månader var det min verklighet. Jag hade tur som inte hörde till de barnen som ofta blev våldsamma eller hade svårt att kontrollera mina känslor. Dessutom tillhörde jag de något yngre barnen som inte bodde på ungdomsenheten, där vet jag att allt var BETYDLIGT mycket värre.

Det ökända timeoutrummet tillhörde inte min vardag även om jag vet att många av de andra barnen ofta tillbringade timmar där. Inte heller "nedläggningarna" och våldet från personalen var något som jag utsattes för mer än några enstaka gånger. Däremot hade jag vänner på oasen som ofta, OFTA utsattes för den typen av övergrepp som kalla fakta tar upp.

På oasen så följde vi ett poängsystem, allt vi gjorde under dagarna betygsattes och fick man inte ihop tillräckligt med poäng så fick man bestraffningar. Ibland kom bestraffningarna utan förklaring eller förvarning. Det kunde vara i form av en timeout i ett timeoutrum eller så blev man inlåst på sitt rum, det kunde förbjuda en att gå på sina fritidssysslor och man fick inte prata med de andra barnen. Inga former av känsloutbrott var tillåtna och de möttes oberoende av vad de berodde av med fasthållningar eller inlåsning. Mina "utbrott" berodde nog uteslutande på sorg över ensamheten, jag ville inte vara ensam. Min 11 årsdag firade jag utan familj. Samma sak julen då jag var elva. Jag tyckte det var orättvist att de andra barnen där hade någon, julen är barnenshögtid.... Men har aldrig varit min! Dessa sorgeutbrott resulterade alltså i att vuxna människor övermannade och låste in... Inte just vad ett barn med sådana känslor behöver!

Jag har dock inte enbart negativt att säga om oasen, det var där som jag för förstagången träffade vuxna som jag vågade lita på. Mitt i detta drama som utspelade sig varje dag mitt framför alla dessa barns ögon så fanns det vuxna som genuint brydde sig om barnen som bodde där. De var kanske inte i majoritet men de gjorde gott!

När jag flyttade till oasen var jag ett osäkert litet barn som hade ont om vuxna i min närhet att lita på. Det är så sorgligt att veta att barn i min situation hamnade på oasen och skadades ännu mer psykiskt än vad de gjort tidigare. Det var tufft att se inslaget på tv idag och ärligt så begriper jag inte hur detta fortfarande kan pågå. Hur kan oasen fortfarande få bedriva sin verksamhet.

Jag kanske inte är ett av de barn som ärrats värst av min vistelse på oasen , kanske på grund av att den inte var så illa men främst tror jag att det beror på hur bra jag haft det efteråt. Jag hamnade i en familj där jag fått vara barn, där jag fått vara ledsen, vara arg.

Jag kommer att bära med mig mina erfarenheter för resten av livet, på gott och på ont.