Första gången jag försover mig på ett par år skulle jag tro. Känns sådär bra!
Frans låg ytterst idag och trodde att han hade väck mig när han stängt av klockan. I själva verket sov jag jätte skönt!
Nu ligger jag här i min nyinhandlade ine piece från Ullared (snart använder jg nog inga andra kläder) och inser att det inte finns någon mening i att stressa. Jag kommer ju lika sent ändå.
Nu tar jag set lugnt i väntan på att bussen skall gå. Jag kommer en timma sent till skolan. Tur att man Hr mates som räddar en i nöden... Skriver av Rajs anteckningar sen! Vem vet, en försovning någon gång ibland kanske inte är så tokigt.

Nu har frans fixat Friskis kort han också och vi ska träna tillsammans minst två gånger i veckan. Då är det ju roligare att träna och han kan se till att jag inte fuskar. Jag är ganska bra på att ge upp om det gör lite ont.

Idag var vi och tränade efter att vi lämnat Siri på dagis. Vi cyklade till eriksberg och grymtade, sedan cyklade vi tillbaka till dagis och plockade upp Siri.

Nästa träning blir på fredag. Vi får se vad frans har för planer då!

Cupcakesen är nu choklad "doppade". Det gick ju inte alls att doppa i chokladen så jag har mest smetat på. Kladdigt blev det. Särskillt som det blev så väldens mycket maräng över att jag bestämde mig för att göra någon slags mums-mums av resten. Jag tryckte ut bottnar av smörgåsrån och sen spritsade jag så gott jag kunde! Ett fasligt kladd att få choklad på dom var det. Nu står allt i kylen och avsmak blir nog imorgon om vi inte får för oss att vi orkar sitta uppe och plugga en stund. Just nu är både jag och Frans redo för sängen så fort Siri somnat.

Jag har testat något nytt!
Jag gör ju oftast inte cupcakes men om jag gör det brukar de bli ganska likadana. Nu har jag testat att baka hi hat cupcakes. Ni kanske har sett dem på framsidan till Leila Lindholms bakbok. Set är en chokladmuffins med italiensk maräng ovanpå.
Jag har aldrig gjort denna typ av maräng förut och slarvade lite med att smälta sockret innan jag började vispa. Så marängen knastrar nu en massa. Jag gjorde det mest för att jag skulle få öva mig på att spritsa, set är ju verkligen inte min starkaste sida. Och sen visar det sig att jag inte ägde rätt tyll men jag blev efter omständigheterna nöjd! Nu står de i kylen och skall snart ut och doppas i choklad sen är de klara.
Vad jag märkt hittills är att miffinsen som är i botten var ganska tråkig och torr. Nu hoppas jag att det färdiga resultatet blir roligare!

Kommer upp en bild på slutresultatet sen!

Sedär mina tänder var tydligen "superfina" och "välskötta" man bugar och bockar. Dessutom har jag fri tandvård ett år till! Det lönar sig att vara 90a och bo i Göteborg! Troligen är det gratis att gå till tandläkaren för mig tills jag fyller 25. Tack sossarna!

Jag la för ett tag sedan upp ett inlägg på min facebook om men förtörd paj. 

Ett försök att md en liten glimt i ögat berätta om en broccolipaj helt plötsligt blev ett halvkilo ost tjockare när min karl ställde sig vid spisen medan jag nattade Siri. 

Tydligen så har folk i allmänhet valt att tolka det som att jag hade ett behov av att kränka Frans och la upp detta på facebook som någonslags redogörelse för hur usel han var. 

Problemet med facebook är ju att man inte kan läsa sig till tonläget i folks inlägg och i och med det inte alltid kan utlläsa vad som huvudsakliga avsikten är. Här hemma skrattade vi gott åt det lilla missödet en stund och det gö vi fortfarande. Men det känns ganska olustigt att folk i min omgivning (vare sig de känner mig bra eller mindre bra) tydligen valt att tolka detta som något som det inte var. 

De som känner varandra snackar tydligen om det och jag framställs som elak. Om man kan välja att läsa saker på olika sätt så känns det ganska otrevligt att det verkar som alla valt att läsa det på samma. Och det skadar ju inte att fråga om sammanhanget... 

Nu vet jag att jag är den dominanta i vårt förhållande men det gör mig inte per automatik till den elaka men ibland känns det som folk tror det om mig och det gö mig ledsen. Hade jag varit elak mot Frans så kan jag lova att vi inte varit där vi är idag. Och om man nu misstänker det så kan man ju börja med att slänga ut en fråga. 

Leendes går jag av bussen. En äldre man i enligt min uppfattning 70års åldern satt just om sken som en sol på bussen. Redan då han gick på lade jag märke till vad glad han var, söt farbror tänkte jag. Sedan reser han sig för en dam som såg ut att vara bra mycket yngre än honom. När han står där målar han med paraplyspetsen ett hjärta på golvet!

Sprudlande av energi var gubben! Och han snålade inte med den utan spred den till alla runt om!

Sitter på föreläsning inför våra kommande patientfallsanalyser. Intressant ämne men vi har tre föreläsare som helt uppenbart INTE tycker om varandra!

Väldigt jobbigt att se på. Känns stundtals som att de mobbar varandra. Vuxna människor som står framför hundra personer och hugger på varandra, trycker ner varandra och är rent elaka.
Jag vet inte vart jag skall titta och fokus på föreläsningen finns det ingen kvar. Jag vill rinna ner genom golvet och försvinna! Jag skäms å deras vägnar! Vad göra?