För att någon av er skall begripa detta inlägget så krävs lite bakgrund.

Min pappa har inte tagit hand om mig sedan jag var åtta år gammal, han kom inte på min student och gratulerade mig inte på min 20-årsdag. Han flyttade till Ystad för lite mer än ett och ett halvt år sedan och lämnade min då 18-årige lillebror själv, bostadslös. Min syster som vantrivdes hos pappa flydde huset så fort hon fyllt 18. Med andra ord, han bryr sig inte om sina barn och ingen av oss vet med sig att han visat någon kärlek sedan vi var väldigt små. Han är omgift och har ett barn med henne, han har på något vis bytt ut oss mot det nya.

Nu till det jag inte begriper. Hur kan min inte älska sina barn?!

Siri är mitt allt efter att bara känt det lilla livet ett par veckor så älskar jag henne oändligt! Har alltid varit arg på min pappa för vad han gjort, inte så mycket mot mig, för jag har haft det bättre utan honom, men mot mina syskon som bott hos honom. Men nu inser jag att han måste ha någon rubbning. Men kan inte överge sina barn om man är normalt funtad.

Dessutom vet han om Siri, han fick veta av någon släkting ett par veckor innan hon skulle födas att han skulle bli morfar, men tror ni han hört av sig? Ibland kan jag inte låta bli att hata min egen pappa, även om jag skäms för det!

En gång i tiden tror jag att han var stolt över mig, en gång!

På något sätt känns det tomt utan den där magen. Även om jag älskar att kunna sova på mage igen och att allt det där klumpiga är som bortblåst.

Men den var ju rätt fin.

Men jag har ju hellre Siri på  utsidan

Jag kan inte begripa att jag faktiskt karade det, efter många timmar så kom vår lilla Siri till världen.

Värkarbetet startade på Söndagen den 26:e juni. Jag vaknade klockan 5.00 den morgonen av något som kan jämföras med kraftig mensvärk så jag gick upp och tog ett bad. Under hela Söndagen så höll värkarna i sig och kom med tio minuters mellanrum hela dagen och kvällen. Jag trodde att jag skulle få sova ordentligt den natten och att jag skulle få en liten bebis på Måndagen. Men oj så fel man kan ha, jag hann sova i ungefär två timmar innan de riktiga värkarna drog igång. Under natten till måndagen stod jag ut med mina värkar och vankade runt i lägenheten och tog ett bad när jag inte orkade vandra runt mer. Det var så spännande att det faktiskt startade nu, åtta dagar försenat.

När Frans vaknade på morgonen kändes det som att jag jobbat på själv i en evighet. Värkarna började göra riktigt ont! vi satte oss i soffan och han försökte få i mig lite frukost men misslyckades. Vid omkring tre på eftermiddagen var värkarna starka och kom med ungefär 4 minuters mellanrum, jag kände att jag inte klarade mer utan smärtlindring och ville in till förlossningen. Inte klarade mer? Oj så fel  man kan ha! Vi ringde till förlossningen men hon bad min vänta en timma och ta ett bad. Jag hade nu haft värkar i knappt ett och ett halvt dygn.
Frans hjälpte mig ner i badet och satt bredvid och uppmuntrade, han sa att jag va duktig och jag kände mig nog ganska duktig också. efter tjugo minuter i badet ville Frans ringa till förlossningen igen och koordinatorn hörde mig genom luren och tyckte "att nu är det nog dags för er att åka in". Jag kände en sån lättnad, jag ville in och få hjälp med lustgasen.

Vid fyra var vi inne på förlossningen och jag fick gjort en CTG-kurva, men barnmorskan försvann i två timmar och jag låg där med värkar och vänta på att bli undersökt. Efter en timma kom Frans mamma som skulle vara med under förlossningen. När barnmorskan kom tillbaka fick jag lustgas. Gasen hjälpte bra mot värkarna som kom väldigt tätt, ibland med bara någon minuts mellanrum. Gasen fungerade bra i tre timmar.

Barnmorskan undersökte mig igen och efter sex timmar på förlossningen hade jag inte öppnats mer än de 3 cm som jag var öppen när vi kom in. Värkarna var näst intill ohanterliga och det faktum att det inte gick framåt och att jag inte sovit på över 30 timmar gjorde att jag näst intill bröt ihop och nu ville jag ha epiduralen. Barnmorskan skulle gå iväg och fixa det men kom tillbaka och satt jag kunde få ett bad men att jag skulle få vänta med epiduralen. Men jag sa att jag inte ville ha något bad, dessutom visade det sig att jag hade feber och lilla Siri hade blivit stressad så det blev inget bad. Jag bönade och bad i två timmar innan dom äntligen gav med sig och gav mig en epidural, vid detta laget var jag helt utmattad av både bristen på sömn och mat och jag somnade så fort bedövningen började ta. Jag sov i tre timmar och på de tre timmarna öppnade jag mig till 6 cm, Frans och hans mamma sov som stockar.

När morgonen kom så var värkarna hemska igen och jag hade vid sju på morgonen fått min första krystreflex, nu gick dagen ut på att försöka hålla emot krystreflexen från sju på morgonen till fyra på eftermiddagen då jag ÄNTLIGEN var helt öppen och fick lov att krysta. Krystvärkarna var hemska men efter 15 minuter hade jag fått ut min lilla flicka!

Vi som redan gett henne namnet Valter fick lov att tänka om: :)

klockan 16.31 tisdagen den 28de juni efter 60 timmar med värkar så kom Siri, 48 cm lång och 3508 gram. Det vackraste jag sett!