Siri sov hela natten!
Helt galet vad man inte är bortskämd med det. Så vansinnigt skönt att känna att man fårtnostörd sömn. Siri somnade i bilen och vaknade aldrig när vi lyfte ur henne. Frans stoppade lillskruttan innanför jackan oh bar upp henne till sin säng. Sedan sov hon hela natten och vaknade klockan sju.

Nu iväg till sisjön för sampling av kellogs mmmh... Tresor!
Lite lustigt men dom heter visst så, mmmh... Tresor!

Sitter och pysslar med Siris minnesbok. Den man skriver in allt som är roligt och minnas och klistrar in roliga minnen i. Jag satt och valde lite fina dopkort som jag tänkte limma in i pärmen. Hittade ett kort från dig! Jag saknar dig så och när jag tänker på dig fortfarande kommer det tårar.
Först log jag när jag såg dina snirkliga bokstäver på spikrak rad. Jag vet att raden är så rak eftersom du alltid lade ett papper under för att få till det. Efteråt lade du till allt under sträcket, som under y tillexempel. Men på dopkortet hade du visst glömt det. Men vet du vad, det gör inget mormor, även om jag vet att du säkert skulle grämt dig om du visste så är det helt okej.
Jag minns alla de gånger jag skulle på kalas de där månaderna som jag bodde hos dig. När jag var barn och du redan hunnit bli gammal. Du höll en linjal under mina rader när jag skulle skriva korten. Du tyckte visst att jag slarvade.
Så många barndomsminnen har jag från dig. Så väldigt många söndagar åt vi moddig hos dig hela familjen. När maten var klar fick jag ringa i klockan som höngde i köket. Jag var ofta i köket med dig. Du hade så många spännande kökssaker. Kvarnar och vispar, skalare och rivjärn. Jag var den som rev morötterna, så gott som alltid, kanske för de andra inte ville. Men det ville jag. Du sa alltid att jag var så redig! Så händig! Så duktig med mat! Så duktig med barn! Så ordentlig!
Ja du tyckte jag be himla bra. Och jag tycker du är himla bra!
Jag har så många minnen med dig! Och alla är de fina!
Som i dikten jag hittade till din dödsannons. Usch vad det gör ont att skriva det ordet! Vill ju inte att du skall vara död! Du skall leva!

Du ville oss alla
så innerligt väl
Du månade om oss
med hela din själ
Du sparade aldrig dig själv för de dina
Alla minnen med dig
är så ljusa och fina

Älskade älskade fina du!
Jag saknar dig!
Men du har det säkert bra där du är.
Hos Sture, som han fått vänta på dig i alla år! Nu har ni det bra igen!
Kommer nog aldrig sluta gråta av saknad när jag tänker på dig.
Det gör alldeles förtvivlat ont att du inte är här mer.

Kom på mig själv med att inte blogga alls igår. Kan bero på att det var fett med ös hela dagen. På morgonen åkte vi iväg på Siris kusins 4-årskalas. Det var ett barnkalas som gick till just såsom ett barnkalas skall gå till. Fullt med sockerhöga ungar som lekte så golvet gungade. Efter det så var Siri helt utmattad och vi åkte iväg mot kärra och åt middag hemma hos fina Sandra och Mathias med sonen Seth. Det var ett himla tag sedan vindögd och som vanligt bjöd Sandra på urgod mat och sällskapet är ju toppen. Där stannade vi tills det var dags att åka hem och natts Siri. Vi var ganska trötta allihopa och klockan nio var alla lampor släckta och vid tio då dov vi allihop.

Idag har det varit ännu ett kalas. Frans syster fyllde 23 och bjöd på diverse hemmabakade kakor och tårtor. Jag var mest impad över hennes hemmagjorda vaniljkräm som hon hade i tårtan. Det är inget som jag vågat mig på tidigare men kanske att det får bli en av beståndsdelarna i min födelsedagstårta i november.

Sii vaknade på strålande humör efter sin lilla utörladdning. Nu är vi på väg mot stan för en fika med efterlängtad vän!
Skolan tar en massa energi just nu och i och med praktiken nu känns det inte riktigt som att tid ges för att plugga just nu. Nästa vecka blir det tenta plugg hela veckan. Hoppas på att det ger önskvärt resultat annars är jag körd. Tror ju egentligen att jag har tillräcklig kunskap för att klara tentan men vill inte ropa hej.

Dagens praktik har varit bra. Det är en underbar stämning på min vårdcentral och hierarkin som man stött på så många gånger tidigare inom vården känner man knappt av.
Tyvärr blev det inga venprover idag heller, i brist på lättstuckna patienter. Imorgon är det hemma dag men fortsätter att hoppas på torsdagen att jag får sticka då. Jag har mätt några blodtryck ned lyckat resultat och gjort ett par vaccinationer. Sen såg jag till att vaccinera mig själv också. Sista twinrixen fattades, tänkte min student kompis skulle få ge mig den men hittade henne ingenstans. Så hon blev besviken när jag väl hittade henne och sprutan var tagen.
I vanliga fall är jag en aningens spruträdd men så fort jag får på sig vårdkläderna så blir jag modig som ett lejon. Kanske var en liten överdrift men rädd för sprutor och nålar är jag åtminstone inte. Vilket jag verkligen är annars. Lite märkligt faktiskt, men man ostar ju om professionella jag och privata jag. Kanske är detta ett exempel på det.
Oavsett så är jag färdigstucken vilket ju känns bra inför utlandspraktiken om ett år också.

Natten till igår kom han. Ett litet mirakel som gjorde det lite jobbigare för son mamma än man kunnat hoppas. Gabbie fick kämpa rejält under förlossningen som inte gick enligt planerna.

Jag pratade med Gabbie på morgonen och hon tog allt så bra! Stoltast i världen över min syster som gjorde allt rätt! Familjen mådde bra och Albin knorrade så mysigt i bakgrunden. Äkta nyfödingsknorr.

Kvällen kom och syster hörde av sig igen. Jag som skulle klämma idag. Åka upp, gratulera och klämma! Nu blir det nog ändrade planer. Familjen som just blivit tre behöver nog få vara just det, tre, i några dagar först.

Älskar dig min fina syster och är stolt över dina prestationer! Du grejar allt! Och allt kommer bli bra!

<3

Blodet kokar i mig! Jag blir så arg att jag skakar och när jag rinde polisen för ungefär en timme sedan kände jag halsen stockas upp som av en stor potatis. Tårarna tryckte i ögonlocken. Stackar lilla barn!

Ut på gräsmattan kommer en man ut med en liten skrutt under armen. Den lille var enligt min uppskattning någonstans runt två år. Pappan daskar ner honom i marken och skriker åt det lilla barnet. Riktigt argskriker, på en tvååring "försvinn härifrån jag vill inte se dig!" Barnet tittar på pappan och börjar långsamt att gå mot honom. Varpå pappan igen skriker åt barnet  "försvinn sa jag... jag orkar fan inte med dig". Pappan vänder sig om och går tillbaka in i lägenheten där det sitter ett helt gäng med vuxna människor som alla väljer att inte agera! 

Jag stod kvar. Ville gå fram och tala vett i pappan (inte tala, skrika). Men en människa som beter sig så mot sitt barn, vad skulle han göra mot mig? Så jag stod kvar. I tre väldigt långa minuter gick det förvirrade lilla barnet bortåt, bort från huset. Sen kommer storebror springandes och lyfter upp honom. Storebror var nog sisådär tio år gammal. 

Jag skulle ha ringt polisen med en gång. Men det tog sådan tid innan jag funnit mig. Behövde råd från andra och stöd innan jag ringde. Polisen i andra ändan tog lika illa vid sig som jag. Hon förstod mig och att det tagit sådan tid för mig att samla mig. Vill ju fortfarande inte tro på vad jag sett. 

Hon sa att det var bra att jag ringde. Imorgon ska jag ringa till socialtjänsten. Barnen far ju illa. för att citera en vän "Tänk vad barnet kan få gå igenom bakom stängda dörrar om pappan uppträder på det sättet bland folk!". Vill inte ens tänka på det. 

Ja det är sant!

Jag vaknade i tisdags till tio röda rosor på bordet. 

Min fiaste Frans hade gått upp mitt i natten för att duka iordning bordet. Han pyntade med levandeljus blommor och små hjärtan över bordet. Detta från en kille som i våra tre år lyckats väldigt väl med att dölja sina romantiska sidor. Där kom jag upp, nyvaken och i nattkläder och möts av ett frieri. Ringar och allt. (tyvärr var de för stora och vi fick välja ut nya) Jag var i chocktillstånd. Frans har planerat detta sedan i höstas. Att fria på första maj. Den dagen då vi firar tre år tillsammans. Han är så fin! 

Idag hämtade vi ut de nya ringarna och nu sitter de så fint på våra fingrar. 

Jag är så stolt att få vara hans! Bästaste, finaste Frans!