Jisses! Har nu inte bloggat på en vecka! Främst eftersom mmina bekymmer med magen har gjort livet allmänt pytom och jag har helt enkelt inte orkat. 

I vart fall så löste det ju sig med symaskinen tillsist och jag blev färdig med barnvagns dekorationerna. 

Kanske inte det snyggaste jag lyckats åstadkomma men ganska sött ändå tycker jag! 

I Lördags var vi och badade med Siri på morgonen. På min egnaste dag så var det Frans tur att simma. Frans dök med Siri och det blev ett par lyckade försök och ett katastrofalt överslag. Siri vill gärna köra sin "korvpose" även under dyk och det blir lite proroblematiskt att undvika överslag och kallsupar då. 

När badet var klart var det snabba puckar hem och slänga ihop en tårta eftersom jag skulle bjuda på lite fika till mina födelsedagsgäter. I normal fall så kör jag ju inte på färdiga bottnar men denna gången så fick det bli så och tårtan blev ju helt okej trots eldorados tråkiga tårtbottnar. Dessutom gjorde jag nog för första gången någonsin inte på tok för mycket tårta. När alla gäster gått låg det enbart en liten skämsbit kvar på fatet. Den där biten som ingen vågar ta eftersom man inte vill ta "tabberas på tårtkalaset" för att citera en viss Lindgren. 

Tårtan blev bye the way den snyggaste tårtan jag lyckats åstadkomma. Jag har nog lärt mig spritsa nu, kanske! Om inte annat så hade jag en jekla tur när jag skulle spritsa denna tårtan. Tyvärr blev det inte några bilder på tårtan innan den försvann men jag har några kvar att bjuda på födelsedagsfika så då kanske jag kan lyckas med en lika snygg! 

Ett litet ammatör tipps för tårtbaket, blanda i kakao i vaniljkrämen så blir det inte så fruktansvärt sött.Tanken hade aldrig slagit mig innan men det blev väldans lyckat.

Jag är ju inte av den typen att jag är tokig i kommersiella jippon som går ut på att få oss att konsumera mera! Därför hade jag inte, som jag har insett att de flesta andra småbarnsmammor gör, införskaffat någon  present från Siri till Frans. Men det betyder j inte att man inte kan skapa sina egna traditioner. Igår lagade vid lasange (hur stavas nu det då). Vi dukade fram fint på bordet. Dukade med de fina Intermezzoglasen från Orrefors och tände lite ljus. Dessutom lyxade vi till det med dessert. Vem uppskattar inte de klassiska päronhalvorna med after-eight liksom?

Gårdagen började bra, fortsatte bättre men slutade i kattastrof! Vad jag är trött på att ta om hand om människor som borde kunna ta hand om sig själva! Kanske jag blev för hård, kanske inte. Nu är jag orolig, orolig i massor! Men en vuxen människa måste ju kunna klara sig själv. 

Jobbigt! JOBBIGT!

Vem vet vad Siri skall bli när hon blir stor? Det är hemskt att skynda på något som går så fort men visst ta mig tusan är man nyfiken. Man är nyfiken på vad som ska bli hennes första ord. När hon kommer ta sitt första steg och när hon kommer göra revolt första gången. Vad ska hon gör på fritiden och vad ska hon läsa på gymnasiet. Det är lite kittlande att tänka på att kanske, kanske om tjugo år så har hon en liten som ligger och gnager på en bitring. Kanske är jag om tjugo år (det är ju ingen tid)någons mormor.

Samtidigt som jag anser att jag är väldigt duktig å att leva i nuet och njuta av varje minut så blickar man framåt. Men det behöver ju inte vara något negativt. Eller?!

Idag har jag varit och hämtat en tredje vagn. Jag kunde inte motstå den, det var en tjej som skänkte bort en Emmaljunga vagn, visserligen en 2002a men i jättefint skick. En både sitt- och liggvagn i vinrött. Jag nappade mest för att hon dessutom skänkte en babysitter, vilket vi länge tänkt skaffa och nu sparade vi ju de pengarna. Att jag sedan när jag kom fram såg hur underpart fin vagnen var gjorde det ju ingenting att hon ville bli av med båda. Vagnens sufflett behöver en lättare service annars så är den tipp topp.a

Dessutom var jag på kirurgmottagningen på östra sjukhuset. Min mage har ju under många år bråkat med mig och nu var det meningen att dom skulle ta tag i det. Jag har tidigare gjort en gastroskopi i Norrköping och dom hittade ett fel på min magsäck som om det inte är det som orsakar mitt problem nu så kommer ett bli ett problem när jag blir äldre. Då tycker jag det är lika bra att åtgärda det nu och är det inte det som är felet får man väll leta vidare. Men så tycker inte dom. Nu tycker dom att jag skall göra ytterligare en gastroskopi och dessutom någon 24 timmars mätning. Jag skall ha en slang i näsan ner i magsäcken under 24 timmar helst när jag har ont. För att de skall kunna mäta att syror och andra saker i magsäcken är som det ska. Jaha, och hur skall jag kunna sätta ett datum på när jag är dålig? Nu har jag knappt haft några bekymmer sedan jag blev gravid. Eller strax innan. Det är ju över ett år sedan och så långt emellan gångerna har det nog inte varit sen mina magbekymmer startade i sjuan.

Dopet blev just så fint som jag hade hoppats! Siri är ju en ängel och trots det intensiva tempot och alla människor så höll hon humöret uppe. Hon var lite kinkig en liten liten stund innan hon somnade. Sen var hon glad igen och log åt allt och alla. Hon hoppade runt i många famnar, hon ÄLSKAR människor. Jag blir så stolt att jag spricker. Det fanns ingen anledning till oro. Det ända som kunde gått bättre  var min sång. Jag fick gråten i halsen när jag skulle sjunga och missade nog några toner men vad gör det? Ingenting!

Min fina lillebror var nog den stoltaste faddern ever! Min fina fina bror.

Dessutom var det ganska många som diskuterade bröllop med min karl. Den stackaren hörde det från alla håll och kanter man får ju säga att han verkar inte helt emot det. Vi får se... vi får se. 

Siri fick massa fina presenter. Verkligen jättefina saker. Tänkte lägga upp lite bilder på dem sen men det får nog bli imorgon.

Systrami hugger in på tårtan                                           Fyra av fem generationer. Siri, jag, Pappa och farmor

  Släktens äldsting visar Dopklänningen 

En underbar dag jag inte skall glömma så långa jag lever. Men det är GALET vad mycket mat, dricka, tårta och kakor det blev över. GALET!

Nu är denna dagen slut och faktum är att förberedelserna för dopet på söndag börjar även de ta slut.

Jag  har nu bakat fyra olika  sorters kakor, vi har beställt tre enorma tårtor och jag har en sats bröd kvar att baka.

Servetterna är vikta och dekorerade sedan en månad tillbaka och dopkläningen är hämtad.

Imorgon kommer lillebror hem från smålandet och vi skall förbereda två olika pastasallader och hämta två av de tre tårtorna. Sen är det fyra limpor kvar att baka. På lördag skall vi njuta och ta det lugnt, inleda dagen med mysigaste av mysigheter och åka till babysimet. Sedan är det lugnt hela dagen för att åka och duka upp i församlingshemmet på kvällen.

Siri verkar inte sova något vidare idag och hon har redan fått komma över i våran säng, här tycks hon alltid sova bättre. Så nu ligger jag i sängen bredvid min finaste lilla tjej och hennes pappa. Bästaste pappan i världen. Jag blir varm i hela hjärtat när jag ser dem var för sig men att se dem ihop är bland det bästa jag vet. Skulle inte kunna tänka mig en bättre pappa för min dotter och jag är så stolt över dem båda.

Nu ska jag sova så det blir morgon snabbare. Längtar så efter min lillebror. Och jag har ju inte sett honom på över två månader!

Två av mina favoritkillar med min absoluta favorit tjej :D

                 Usch fy och blä! Det finns inget beslut som jag hellre hadde sluppit att fatta! Men vår fina, underbara, roliga Bosse skall få somna in nu. Kan inte sätta ord på hur jobbigt det är och önskar att vi slapp fatta det beslutet men ingen av våra tre katter eller vi heller för den delen mår bra av att ha det såhär. Bosse kissar överallt, och vi har försökt med allt för att få honom att sluta. Han har fått mediciner för hundratals kronor i månaden, vi har köpt feromoner på spray och stickkontakter, vi har tre lådor och dyraste sanden. INGENTING hjälper. Han är vår första katt, vårt lilla kärleksbarn på ett sätt och vi har dragit ut på det här beslutet så länge vi kunnat. Men nu har vi Siri och det är ohållbart. Han har kissat i hennes vagn, hennes säng, på hennes leksaker, i vår säng, i soffan i gästsängen. Han kissar på alla mattor och det håller inte längre. Just nu lever vi med stöngde dörrar och eftersom Bosse lört sig öppna dem måste vi dessutom låsa dörrar för att Bosse inte ska ta sig igenom. De andra två katerna måste ju också hållas instängde på grund av Bosse och det är fel av oss att låta de andra lida också. Och hur hemskt det än är att ha fattat detta beslutet så känns det befirande. Vi har tissat på tå runt ämnet så llänge och försökt ignorera det faktum att det aldrig kommer bli bra. Vi hoppas ju att Bosse skulle vakna en dag och bara sluta. Men det kommer inte hända. Det känns skönt att nu är besutet fattat och vi är överens. Visst har jag haft djur förut och dom har ju inte levt för alltid men jag har aldrig behövt fatta beslutet själv och det känns pyton.