Idag bjöd Biaca på fika och en liten del av mamma-mafian samlades. Det bjöds lussebullar och pepparkakor och det smakade mumma. Dessutom fick vi glögg och barnen bjöd på ungefär en minuts lugn och ro (högt räknat). Den rörligaste av marodörerna kröp runt och höll igång sin mor även om vi avgränsade lekområdet till ungefär två kvadratmeter så  fick den ömma modern springa. Dom kan om dom vill de där små. Min Skrutta visade att hon minsan kan så utan hjälp av mamma. Hon stod mot Biancas spis helt själv i ett par minuter. Jösses vad stor hon börjar blir, fast så liten. Dessutom satt hon helt själv, inte fällknivsvarianten utan SATT helt själv. Vart tar min lilla bebis vägen? Hon utvecklas i racer tempo. 

Hittade just en gammal bild på datorn! Detta är kring jul för fem år sedan. Här är han ganska så just året äldre än Siri är nu. Nästa Jul är det Siri som springer runt med mig i handen

Ligger intill min fina Siri och nosar henne i nacken. Hon sover så sött. Hon är så fantastisk min lilla plutt. Jag har fortfarande efter ett knappt halvår svår att begripa att hon är här! Det är så svårt att beskriva känslan. Säkert ett par gånger om dan kan jag bara sitta och titta på henne och förundras över vilket mästerverk vi skapat! 

Från dag ett i min mage så har hon med sån rungande kraft trollbundit mig!

Från pirret i magen, det som uppstår eftersom man vet att hon ligger där inne.

Till de första fosterrörelserna och allt blir mer verkligt. I vecka femton på juldagen sprattlade min skrutt till för första gången.

Till ultraljudet, att få tjuvkika första gången. Jag minns det så stark. På ett par sekunder forsade tårarna ner på kinderna, där var vårt barn. Helt magiskt, mitt barn.

Till de där första karatesparkarna som även pappa kunde känna. 

Till första ilskan när hon riktade rundsparkar mot revben och blåsa. 

Eller frustrationen när hon inte ville komma. 

Smärtan när hon väl var på väg, och spänningen på sammagång. 

Lyckan när hon var ute, att få hålla dig i famnen. 

Glädjen som uppfyllde en när hon log mot oss första gången. 

Känslan att få se henne utvecklas för varje dag.

Att få se hela hennes uttryck förändras och se viljan växa fram. 

Lyckan att få vara hennes mamma är oändlig och jag är så stolt... 

Sparkar i magen i vecka 26.

Vilket mästerverk.  

Kärlek  

Siri fick äta själv för första gången. Gick väl sisådär. :P