Vad jobbigt det är med dessa uppvaknanden! Rätt vad det är så bar poppar det upp och då strömmar tårarna! Snart är det jul, jag har längtat och sett fram emot det sedan oktober. Men i år finns inte gammeltanten här... Det blir första julen utan Astrid och då börjar jag gråta igen. Jag förstår ju att det kan ta tid att sörja och att alla gör det på sitt eget sätt men jag tycker att efter ett halvår borde man kunna tänka på någon utan att börja gråta, men det kan inte jag!
Kanske beror det på skuldkänslorna som jag bara inte kan bli av med! De sista månaderna hon var i livet så var jag knappt där. Hon var så snurrig och trött, sov alltid och glömde att man var där. Jag gjorde annat, var mamma. Men det känns så fel, så dumt! Jag trodde ju inte att hon skulle dö även om jag ibland för hennes skull nästan önskade det. Dessutom så et jag ju att detta var precis som hon ville ha det. Snabbt och odramatiskt, inga tårar och inget sörjande på sängkanten. Hon klarade inte av sånt. När vi var små och morfar begravdes tryckte hon i oss godis så vi inte skulle gråta. Hon ville inte det!
Och istället kan jg inte sluta gråta nu när hon är borta!
I år blir det en jul utan... Vill inte ha en jul utan! Vill att Astrid skall vara lika levande och pigg som hon var innan hon bröt det jävla höftbenet!