Jag som brukar vara den värsta grinshen någonsin. Svär över allt glitter och blink, Allt rött, alla lampor och all julskyltning.

Jag går inne i stan nu och jag njuter! Blir glad i själen. Har inskaffat en liten trä-julkalender åt Siri, sån man kan lägga små saker i. Ser fram emot att det skall bli december!

Nu har jag ju en egen liten familj att fira med! Nu skapar vi våra egna traditioner och vi kommer att fira på vårat sätt, det känns så spännande.
Känner för första gången på väldigt många åt att julen bjuder på något att se fram emot! Även om jag kommer sakna att få fira den med kruttanten av tiderna och bästa mormor någonsin!

Såg just på håll ett äldre par. Kvinnan med rullator och mannen med kryckor. De skulle gå av en spårvagn, en sån där gammal med fyra branta steg ner. På utsidan stod folk i kö och studsade otåligt medan mannen på kryckor skulle hjälpa sin fru med rullator ner för alla steg. INGEN fick för sig att hjälpa till utan kastade istället irriterade blickar. Det gör ont i hjärtat och se hur människor helt tappat förmågan att se andra människors behov av hjälp. När slutade folk må bra av att kunna hjälpa någon annan?

Det känns som att mammahjärtat är lite överarbetat när man blir alldeles stolt och rörd över att se Siris mästerverk på väggen på dagis! Men hon har ju gjort så himla fint! Hon är allt annat än liten längre!