Pust!

Det har pågått en hel del på samma gång i mitt kök i en timma nu. För det första så började limporna tryta påstod pojken min så det behövde visst bakas nya. Hmm, när jag öppnade frysen en stund senare med degen på jäsning så inser jag att vi har två limpor kvar. Men men, nu ligger limporna, två till antal i ugnen. Samtidigt försökte jag fixa något att äta. Om 20 minuter är lasagnen färdig den också. Jösses vad jag hade ångan uppe och många bollar i luften. Bakmaskinen gick med degen, jag fixade till lite krossade tomater i matberedaren, stekte kötffärs i stekpanna, kokade ihop en lite bechammelsås på en annan platta. Ja det var en jäkla massa aktivitet här helt enkelt. Siri låg i gymmet och som vanligt nu för tiden så låg hon INTE stilla, hon ligger och snurrar på något vis. Några sparkar senare ligger hon någon helt annan stans. Ganska gulligt! Nu har Siri ätit kvällen sista mål, FRÅN BRÖSTET! Score! och nu är det läggdags för henne! Jag och frans skall sätta oss framför tv:n med varsin tallrik lasagne och titta på true talent om en stund, just nu spelas det in och man vill ju inte börja titta mitt i. En effektiv afton men nu sa jag bara koppla av!

Natti på er!

Med risk för att bli enformig men jag tror minnsan att det börjar rinna till igen! Inte som förut men igår blev Siri mätt, behövde bara ge flaskan en gång. i fyra dagar var jag näst intill tom men nu ser jag ljuset i tunnelns slut. Skam den som ger sig. Det krävdes rätt mycket energi och tid men nu finns det så det räcker.

Igår var jag med Siris mormorsmor och mormorsmormors på IKEA. Det var trevligt. Vi åt lite lunch där och jag handlade lite småkrafs som saknades här hemma. Stackars Astid min gammelmormor börjar bli bra gammal dock, och sinkig som en sticka är hon. När vi åkte hemmifrån var det fint men när vi skulle hem spöregnade det och blåste. Stackarn frös och skakade som ett aspöv. Eftersom hon går med rullator kan hon inte själv hålla något paraply, så jag försökte rädda henne från lite av det kalla med mitt paraply samtidigt som jag körde vagnen med andra handen men det var svårt. Agneta sprang iväg med sitt paraply och när vi kom fram till busskuren så hon "jag var ju så tunnt klädd". Astrid var så trött och frusen att jag trodde hon skulle börja gråta. Hon var nära bristningsgränsen vill jag lova. Stackars gamla Astrid!