I den mån Göteborg nu är en "stor" stad så måste jag hävda att jag stortrivs i sorstan!
Här finns en rytm (åtminstone dagtid) en puls, ett tempo...
I söndags var vi ute och Frans chef (läs föredetta chef) påpekade vid fyra på natten att Göteborgs storstadspuls är så gott som obefintlig, och så är det ju faktiskt.
Men Göteborg är just lagomt! Nära till allt och fullt med möjligheter!
I Stockholm känner jag mig stressad och på landet blir jag uttråkad. Här finns stränder vid sjöar, klippor vid hav, skog och betong, här fins shopping och turism... variationer i oändlighet!
Tänk att jobba på Nordens största nöje, bara det liksom!
Tänk att bli bjuden på glögg på Centralstationen, tänk att möta människor med variation som vågar vara vad dom ät och är just det.
Visst finns i storstadens folkmassor folk som inte vågar visa vem de är, storstaden kan ju i sig bidra till ett rått klimat. Men så upplever jag inte Göteborg! Naturligtvis i skolor, men över lag är Göteborg en trevlig glad och positiv stad! Vill aldrig flytta här ifrån!
Detta skriver jag kanske bara förvä att göra er trygga med att jag kommer hem igen från min norrlandssemester. Tro mig, jag gillar avkopplingen men efter dessa tio dagar kommer jag älska att va hemma igen!

Skulle gått på Lisebergs kaninfest igår. Köpte biljett i söndags och har ändå känt mig ganska taggad! Men så flög det ur huvudet och jag kommer på det först klockan tio. Var redo att åka iväg men då somnar man i inväntande på svar från kollega... Oooops, är man gammal då eller? Men nu är jag i alla fall pigg och utvilad för veckans enda föreläsning.

Här sitter mitt emot mig vid köksbordet den mest disciplinerade jag känner! Vi sitter med var sin skolbok men använder dom olika mycket skulle man kunna säga!

Sitter och pluggar! My god vad mycket det är! Och naturligtvis är jag helt omotiverad just nu! Skulle ju kunna koka knäck eller baka lussebulle istället! Nej! Nu skärpning!

Föresten så fik jag en förfrågan om att blogga om mitt drömbadrum och det skulle jag visst få betalt för! What not? Nu får jag bra ta ställning till vad mitt drömbadrum är också! Sådana viktiga frågor pratar man ju inte om dagligen. Eller!?

Firade tredje advent med fotografering hos bästaste Caroline

http://solvefotoform.bakel.se/

Eller??!?!?!?!?

Någon som vet med sig att de hört någonting detta så tar jag tacksamt emot den informationen!

Sitter i kassan och är mitt vanliga serviceinriktade jag ett leende och en stor portion humor försöker jag utföra mina arbetsuppgifter. Men vad är det egentligen med gästerna idag?
Jag får den ena utskällningen efter den andra och skall jag vara ärlig så tycker jag inte att jag ska ha dom!

Lång kö, varför ska jg aktivera mitt lisebergskort, jag vill inte vara med på bild, fy vad dyrt, vadåååå ingår i te entrén i åkbandet..... Snälla skona mig från alla dessa arga gäster! Var är julstämningen?

Asså när man kör bil och är sisådär 150 lång så är det i vanliga fall ganska jobbigt med soligt sommarväder... Härom dagen funderade jag på hur detta skulle kunna lösas...
På vintern är det ju om möjligt ännu värre nu när solen ligger så förbannat lågt!
Vi äger ju ingen egen bil utan lånat svärmors. Tänkte att hur smart vore det inte med ett solskydd som är som en film men som går att ta ut och sätta in som man känner. Googlar lite och ser att en sådan produkt finns ju redan! "Solarplexius solskydd- bättre än solfilm" hittade jag och det är ju just vad jag efterlyste! Man kan anpassa det helt efter bilmodeller och längd på föraren! Skulle ju i och för sig betyda att halva rutan skulle tonas i mitt fall men åtminstone skulle jag ju slippa solen... Och vem vet... Kanske man slipper undan fartkamerorna också ;)

Vad jobbigt det är med dessa uppvaknanden! Rätt vad det är så bar poppar det upp och då strömmar tårarna! Snart är det jul, jag har längtat och sett fram emot det sedan oktober. Men i år finns inte gammeltanten här... Det blir första julen utan Astrid och då börjar jag gråta igen. Jag förstår ju att det kan ta tid att sörja och att alla gör det på sitt eget sätt men jag tycker att efter ett halvår borde man kunna tänka på någon utan att börja gråta, men det kan inte jag!
Kanske beror det på skuldkänslorna som jag bara inte kan bli av med! De sista månaderna hon var i livet så var jag knappt där. Hon var så snurrig och trött, sov alltid och glömde att man var där. Jag gjorde annat, var mamma. Men det känns så fel, så dumt! Jag trodde ju inte att hon skulle dö även om jag ibland för hennes skull nästan önskade det. Dessutom så et jag ju att detta var precis som hon ville ha det. Snabbt och odramatiskt, inga tårar och inget sörjande på sängkanten. Hon klarade inte av sånt. När vi var små och morfar begravdes tryckte hon i oss godis så vi inte skulle gråta. Hon ville inte det!
Och istället kan jg inte sluta gråta nu när hon är borta!
I år blir det en jul utan... Vill inte ha en jul utan! Vill att Astrid skall vara lika levande och pigg som hon var innan hon bröt det jävla höftbenet!