Idag var jag på lunch hemma hos Sandra som bjöd in hela mammamaffian på lunch. Smarrigt värre med mat paj och sedan cheesecake till efterrätt, det märks att kvinnan är kock! It blew me of my chair. Förbenat gott var det och jag kanske åt lite för mycket för att det ska se bra ut. Men vad gör man inte?

Hemkommen så var det dags för lite mellanmål innan middagslagning och brödbak. Frans sitter och käkar kex och fy i helvete men tror ni inte att det är baggar i skåpet! Blä! Så spillde Frans i samband med upptäckten ut kaffe över hela golvet och Siris gym. Halv bra kanske men himla tur det var kallt och Siri lär ju dessutom sluppit få i munnen eftersom hon sover nu.  Så Frans börjar handtvätta gymmet och jag slänger ALLA öppnade torrvaror i skåpet och dammsuger ur lådor och hyllor! BORT BORT BORT äckliga djur!

Sen blev det brödbak och soppkok och nu ligger de fyra limporna i frysen och soppan är uppäten. Frans har sprungit omkring i ett par timmar och plockat, något som inte händer så ofta och när han gör det gör jag mitt bästa för att inte avbryta. Men seriöst, just nu så pluggar Frans till en tenta på måndag, något han gjort från morgonen innan jag vaknar till sen läggdags i ett par veckor. Inte så mycket umgänge och när han nu bestämde sig för att ta en paus ikväll då umgås han inte, utan han städar. Någon annan kanske skulle jubla men inte jag! Kom hit och var med mig istället. Siri somnade ju tidigt så inte ens hennes angenäma sällskap har jag.

Åsså sakna jag min mini bror!

Siri badade en lång stund idag och jag vill påstå att hon tycker det är rätt skönt.

På lördag blir det babysim!

Ni kanske tycker att det är ett evigt tjat om lilla Siris tänder. Kanske det är också men nu har hon en riktig. En sylvass liten bebistand som spruckit igenom i underkäken. Jag vill ju fortfarande inte riktigt tro att den där oidentifierade "pluppen som hon har där en framtida hörntand skall sitta skulle vara just en sådan- Trots att farmor tandläkaren och BVC sköterskan hävdar att det skulle vara en tand. Nu tycker jag dessutom att den börjar krympa, något jag är ganska säker på att en vanlig tand inte skulle göra.

Siri snuttade på mitt lillfinger, vilket hon brukar göra när hon är hungrig. Så jag bad Frans sticka in fingret medan jag öppnade matbespisningen och rätt vad det var så bet hon honom. En tand. En riktig tand. 3½ månad och även det är ju ganska tidigt. Jag diskuterade det med Bianca senast igår och sa att jag tyckte det var skönt att det där i hörnet inte var någon tand så hon inte behöver gå igenom alla utvecklingsfaser på en gång. Men det tycks ju som att hon skall vara tidig med allt.

Idag var vi iväg på babysim-teori, på Lördag skall Siri bada för första gången och det skall bli så roligt. Jag har redan sett till att återanmäla mig till nästa kurs och nu blev vi dessutom lovade plats i Lundbybadet just hos oss eftersom dom totalmissat att hålla löftet till oss om att höra av sig och erbjuda plats om de skulle startas kurs där. Jag och Bianca är VIP på nästa kurs. De ni.

Sen blev det kväll och jag gjorde kall pastasås med färsk spenatpasta,  mumma!

- Creme fraish, stor burk

- Tonfisk, två burkar i olja.

- Gul paprika

- Purjolök

- Annanas

- Majs

Salt och peppar efter smak.

Hacka ner annanas, paprika och purjo i små bitar och blanda ihop med majsen och tonfisken i en bunke. Rör ner creme fraish och krydda efetr smak.

Koka pasta.

Bon apetit!

                 Usch fy och blä! Det finns inget beslut som jag hellre hadde sluppit att fatta! Men vår fina, underbara, roliga Bosse skall få somna in nu. Kan inte sätta ord på hur jobbigt det är och önskar att vi slapp fatta det beslutet men ingen av våra tre katter eller vi heller för den delen mår bra av att ha det såhär. Bosse kissar överallt, och vi har försökt med allt för att få honom att sluta. Han har fått mediciner för hundratals kronor i månaden, vi har köpt feromoner på spray och stickkontakter, vi har tre lådor och dyraste sanden. INGENTING hjälper. Han är vår första katt, vårt lilla kärleksbarn på ett sätt och vi har dragit ut på det här beslutet så länge vi kunnat. Men nu har vi Siri och det är ohållbart. Han har kissat i hennes vagn, hennes säng, på hennes leksaker, i vår säng, i soffan i gästsängen. Han kissar på alla mattor och det håller inte längre. Just nu lever vi med stöngde dörrar och eftersom Bosse lört sig öppna dem måste vi dessutom låsa dörrar för att Bosse inte ska ta sig igenom. De andra två katerna måste ju också hållas instängde på grund av Bosse och det är fel av oss att låta de andra lida också. Och hur hemskt det än är att ha fattat detta beslutet så känns det befirande. Vi har tissat på tå runt ämnet så llänge och försökt ignorera det faktum att det aldrig kommer bli bra. Vi hoppas ju att Bosse skulle vakna en dag och bara sluta. Men det kommer inte hända. Det känns skönt att nu är besutet fattat och vi är överens. Visst har jag haft djur förut och dom har ju inte levt för alltid men jag har aldrig behövt fatta beslutet själv och det känns pyton.

Det har ju blivit lite tomt några dagar. Har som vanligt haft fullt upp. Hämtade Siris dopkläning härom dagen, jag kan inte fatta att den fortfarande går att använda. Den syddes upp 1910 och har sedan dess använts ungefär 50 gånger om den gamle tanten har rätt. den är fantastiskt vacker och har en sån otrolig historia. Själv var hon andra barnet som döptes i den. Ur-häftigt! Jag fick se en hel del annat hemma hos släktens äldsta, bland annat en chokladkaka. Inte så mycket att prata om kanske ni tänker men om jag säger att cholkadkakan också är hundra år gammal. En dopkonfekt från hennes dop. Kakan är inslagen i guldpapper och har en stork med en bebis ståendes i en tygblomma på ovansidan.Jag ryser när jag tänker på hur mycket fantastiska saker som faktiskt finns sparade. fick kika på bilder som var tagna 1914 bland annat. Jag som ibland får rysningar bara av att tänka på vad mynten jag handlar med kan ha upplevt.

Jag är extremt blödig och tycker det är helt fantastiskt!

Nu har jag ringt den gamla tanten på 99 år som är min farfars faster om jag förstått det hela rätt. Hon besitter klänningen som jag mina syskon och MÅNGA både innan och efter oss har döpts i. Så skall även Siri. Kläningen fick jag veta nu är sydd 1910 (!!!!!!!!!!!!!) och 1939 började den användas till de festa barnen i släkten. Alla barns namn som är döpta i klänningen är innbroderade och det känns så häftigt att min lilla får ha den. Imorgon skall jag åka hem till henne och hämta den och jag lovade att stanna och prata en stund. Det skall bli spännande och höra vad denna alerta hundraåring har att säga.

Idag är det den där dagen. :D För exakt ett år sen nästan på timmen fick jag veta att hon låg där inne. Jag ryser bara jag tänker på det. Det hela var ganska märkligt och när jag gick iväg för att köpa det där graviditetstestet så trodde jag ju faktiskt inte att jag var gravid. Jag köpte till och med två för att ha ett tills nästa gång.

Faktum var att jag kvällen innan var EXTREMT bölig och fick ett utbrott mitt inne i stan för egentligen ingenting. Jag sa till Frans när jag lugnat ner mig att vi kanske skulle skaffa ett graviditetstest och han höll med. När vi var på väg hem orkade han inte hoppa av för att skaffa ett och jag trodde ju egentligen inte att det var något så vi sket i det. Dagen efter åkte Frans till skolan och när jag gick upp kändes det på något sätt fortfarande som att jag ville testa.

Jag gick iväg och köpte de två testen och gick hem och pissade på stickan och trodde jag skulle svimma. Jag han knappt lägga den ifrån mig innan den visade ett +. Jag trodde jag såg fel och det första jag gjorde var inte att ringa Frans utan jag ringde till en vän.

"Jag tror jag är gravid" min vän utbrast "ÄNTLIGEN" haha. En aning konstigt kan tänkas. Och jag var så osäker att jag var tvungen att mmsa en bild på testet. Men visst fan var jag gravid. Jag blev så lycklig att tårarna sprutade, i min mage låg det en liten varelse. Egentligen inte mer än några delade celler men det skulle bli ett liv.

Sen ringde jag Frans och berättade i andra änden blev knäpptyst. "Hallå" "på riktigt?" stackaren blev helt chockad. Han var på väg hem och det komiska i det hela var att  vi båda var på väg och skulle spela in Gynekologen i Askim. Vi skulle spela blivande föräldrar i en föräldragrupp. Jag var gravid i 8 månaden. Märklig känsla, haha, där stod jag med fusk-mage fast på riktigt. Svårt att beskriva känslan. Idag ett år sen men jag minns precis.

Dessutom är det ju kanelbullens dag och det måste firas!

Just nu sitter jag vid köksbordet och vart jag än vrider huvudet ser jag skit. Katten håller på att byta till vinterpäls skulle jag tro och överallt ligger stora svarta tussar. På bordet ligger så mycket skit att jag knappt fick plats att ställa ner tallriken och åta frukost (en lätt överdrift kanske). på golvet ligger skåpet från IKEA som vi fortfarande inte har plugg till så vi kan få upp det på väggen. Barnstolen är som vanligt avlastningsyta för diverse kläder och diskberget växer trots att diskmaskinen går varm. I övriga rum är det samma sak och jag får nog se till att rycka upp mig och göra något. Men usch så jobbigt.

Dessutom har jag ju fortfarande inte ringt den gamla tanten med dopkläningen. Det blir att ta tag i det NU omedelbums. Anledningen till att jag dragit mig från att göra det är att tanten i fråga är 99 år gammal och jag har ingen aning om i vilket skick hon är. Men har fått förklarat för mig att det är en mysig dam så det skall nog gå bra. Hon är nämligen den nuvarande ägaren av den dopkläning som alla små barn i släkten döpts i. Däribland jag, jag hade tänkt att även Siri skall bli en av dem.  Det känns super häftigt.

Ne! Nu till att ringa tanten!