Nu mår alla så bra att de har fått åka hem. Albin skall bra åka in ett par gånger till för antibiotika och Gabriella mår bättre. Det måste varit alldeles fruktansvärt jobbigt för både Gabbie och Kristoffer och jag är stolt över dem båda!
Nästa helg skall de flytta också! Det blir inte någon vila där inte. Får se vad man kan hjälpa till med. Tänk att Albin snart hunnit bli en vecka. Kanske låter galen men varje dag händer det något när de är sådär små. Idag ska jag gosa ikapp hade jag tänkt. Sen hoppas jag kunna träffa honom ofta.

Fatta att jag är någons moster! Det är ingen liten grej! Hoppas att jag någon gång kan vara lika viktig för Albin som min faster är för mig!

Jag: Frans det luktar jätte mycket bajs här.
Frans: va inte det din andedräkt?

Detta får man höra just efter tandborstningen. Charmig karl en har! Vill tillägga att det inte var min andedräkt!

Känner mig lite skyldig när jag står och ler åt Siri när hon äter sitt livs första klubba. Så var det ju inte riktigt tänkt men har inte hjärta att ta den ifrån henne. :)

Ja om det var någon som finderat över varför bloggfrekvensen ökat så är det nog ingen som gör det längre. Svaret är appen. Och med den medföljer även en del stavfel och, ja, utbytta ord här och där. Nu när jag läser mitt inlägg från läggdags igår vet jag inte ens vad jag hade för avsikt att skriva. Men det kanske inte gör något. Jag skrattade gott i alla fall över hur knas det blev

Siri har fått en mindre trevlig ovana. Nämligen att i sömnen ligga och pilla, skrapa och dra i sin blöja. Vilket resulterar i att det på morgonen bara är ett uppluckrat ludd. Lite som en bommullstuss. Och ungefär lika bra uppsugningsförmåga har den också. På natten blir detta inte så bra. Set blir många sängkläder om bytta om detta får fortsätta. Men vi tror vi har lösningen. Blöjtrosor! Vi har nog en handfull av olika trosor som vi aldrig använt. Så inatt bär Siri trosor och än så länge tycks det fungera.
När jag skulle gå in och lika till henne innan kg fick och la mig så kunde jag inte låta bi att skratta lite åt hur söt hon är och hur pirog stendöd normalt ganska putiga blöjrumpan blev med alla vorlanger där bak.

Hade det inte varit så mörkt hade jag delat med mig av en bild. Det är förtjusande!

Försöker piska mig själv att komma igång med träningen igen. Men det går trögt. Är ju bra mycket hellre med min mikro och makro! Nu är jag i alla fall på väg hem ifrån gymmet. Känner allt i armar och mage att jag varit duktig. Men jag känner mig inte riktigt hemma på gymmet. Särskillt inte när jg inte har Frans som PT. Alla andra tycks ha färdiga träningsprogramm och muskler som spränger de tighta linnena. Inte jag! Verkligen inte jag!
Men kondisen att genomföra ett helt pass har jag definitivt inte längre! Ger upp halvvägs och kryper ut ur gympasaöen efter två tredjedelar. Jag jobbar på det men formen man hade när man träffade Frans inser jag att jag aldrig kommer att återse.
Men vad gör det om hundra år? Inte mycket!

Alla döööör. Denna kurs skapar livsfobi!

På den finaste jag har på hennes tokigaste humör!